Geronimo.
Geronimo. Bild: Wikipedia

Vem försvarar Manhattans sista prinsessa?

En morgon sa Rosy: Vi har något särskilt till dig, svensk.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Leona ville bara prata om smör och grävlingar. Och jag visste ju inte bättre. Vi satt i AICH:s mörka och vidsträckta lokaler, på tionde våningen över den slamriga och rykande Broadway, ett par hundra meter söder om Union Square. AICH är American Indian Community House.

Jag såg den smutsvita och marängartade pseudohistoriska fasaden i en BBC-sändning häromdagen. Det var alldeles tomt på Broadway, en polisbil passerade en byggnadsställning och där syntes AICH:s port, ingröpt som en grotta vid trottoaren.

Det var kusligt att se New York.

Våren 2005 punktmarkerade jag denna port i fyra veckor. Jag ringde, mejlade och hängde i receptionen, för jag ville intervjua indianerna på Manhattan. Jag brukade lämna mitt telefonnummer på en post-it-lapp hos Joyce i receptionen. Joyce var navajo. Ibland fick jag prata lite med Rosy Nerl. Hon hade en ring med en enorm ljusblå sten. Rosy Nerl var apache. Hon lovade alltid att det snart skulle dyka upp ett tillfälle för mig. Men just i dag var det ett viktigt möte om fotvård. Jag sa att jag förstod. Sedan gick jag nedför den gamla mohikanstigen Broadway, mot Bowling Green där Peter Minuit 1626 köpte Manhattan för glaspärlor och krimskrams av en grupp lenape eller möjligen munsee. (Det gick sedan utför med Minuits karriär. Elva år senare var han i Göteborg. Men det är en annan historia.)

ANNONS

Han hade randig skjorta och slips i tunga veck över en utskjutande mage. Bartendern hämtade en bricka med ett glas, en skål med is och en flaska gin. De sa inte ett ord till varandra. Mäklaren drack upp flaskan på tjugo minuter.

Jag brukade kila in på Indianmuseet vid Bowling Green och titta på tomahawker, fjädrar, pipor, mockasiner och dansmasker. Museets huvudnummer var en teckning från Little Big Horn, skissad i blyerts på kartong av Stående Björnen, med skäggiga vita män som genomborrades av pilar och spyr blod. Custer avlossade vanmäktigt en pistol rakt upp i luften.

Där fanns ett enormt foto av Geronimo, den sista store apachehövdingen.

Det var en kall vår, med isvindar från Hudson och Atlanten, och Manhattans indianer verkade inte vilja träffa mig. Blåsten rev i de blanka fasaderna vid Wall Street och jag gick in i någon drugstore med hostmediciner och frimärken och köpte en halv liter hett kaffe för att värma händerna på pappmuggen.

En gång satt jag en förmiddag på en bar i finansdistriktet och läste en biografi över Geronimo. En man som på ett nästan komiskt sätt motsvarade karikatyren av en börsmäklare klev in. Han hade randig skjorta och slips i tunga veck över en utskjutande mage. Bartendern hämtade en bricka med ett glas, en skål med is och en flaska gin. De sa inte ett ord till varandra. Mäklaren drack upp flaskan på tjugo minuter.

En morgon sa Rosy Nerl:

– Vi har något särskilt till dig.

ANNONS

Sedan satt jag alltså där med Leona och pratade om smör och grävlingar. Det var magnifikt meningslöst. Leona var mycket kort, högst en och femtio. Hon bar en stickad mössa med tofs och öronlappar. Hon hade trasiga klarblå skor. Livet hade farit hårt fram med henne. Efter en stund kom Rodney från ett angränsande rum och ropade att det skulle vara prisutdelning för ”Gå mot diabetes” och då tog Leona upp en stegräknare ur en liten virkad väska, reste sig med hjälp av en käpp, försvann i tre minuter och kom sedan tillbaka och sa:

– Jag vann en stekpanna.

Sedan pratade hon om grävlingar igen. När Leona var nio år hade en grävling följt henne som en hund. Hon var uppvuxen på olika barnhem upstate New York. Hon frågade om det var sant att samerna i Sverige häller smör i kaffet. Hon sa:

– Har jag berättat om min tama gris?

Ibland dök Rosy Nerl upp i dörren och vinkade uppmuntrande. Allt var obegripligt. Rosy Nerl var tvungen att ha telefonkontakt med en rörmokare som stod i hennes badkar på Long Island. Efter två timmar nickade Leona till vid bordet. Hon stödde sig en smula på min arm när hon reste sig, och jag hjälpte henne till hissen, och gick med henne till tunnelbanetrapporna vid Union Square. Hon höll stekpannan under armen.

ANNONS

Vi hade pratat om grävlingar och smör en halv dag. Det var totalt hopplöst.

Det var gatuvyn jag såg på BBC häromdagen – nedgången där Leona, försvann, med sin virkade mössa och sin käpp och sin stekpanna – och en bit upp mot Broadway.

Efter att jag hade vinkat farväl till Leona gick jag förresten upp till Rosy Nerl på AICH igen.

Hon hade glömt att berätta att Leona var Geronimos barnbarnsbarn: den sista apacheprinsessan.

– I’m so sorry, sa Rosy Nerl.

Leona Eagle Eye var Manhattans viktigaste kunglighet. Vi hade pratar om smör och grävllngar. Rosy Nerl och jag satt tysta vid fönstret över den brusande Broadway och åt tjocka skivor med amerikansk äppelkaka.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS