Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Vintern pågår - våren nalkas.
Hur tunn är isen Bild: Lisa

Lisa: Varför pratar ingen om skumtomtar och lådvin?

I år hatar jag faktiskt mörkret.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

I mörkret på bussen, alldeles före jul, upptäckte jag att jag saknar de vita korna. Om somrarna står de med sina kalvar under vackra gamla ekar i en hage utmed vägen. Korna brukar lysa upp min tillvaro. Jag skulle verkligen ha behövt dem då, i december, när det var natt klockan fyra på eftermiddagen.

Det är annat nu, skulle man kunna tro. ”Nu har det vänt” hör jag folk hojta. Deras röster är kryddade med förnekelse. Hallå, vill jag skrika, det är fortfarande nästan lika mörkt som på Lucia! Människor brukar ju beklaga sig över mörkret och jag har för vana att hålla med, mest för att inte verka helt avvikande. Samma personer säger varje år att man borde flytta utomlands, att vi är galna som väljer att bo här.

Sedan har vi de andra, de som med ett tillkämpat leende hävdar att det är såå mysigt att tända ljus och sitta hemma och läsa en bok. Vid en brasa, naturligtvis. Och en kopp te ska det vara. Ingen säger att det är så härligt att kunna vara inne med gott samvete och kolla Netflix med skumtomtar och ett glas lådvin. Vi kämpar väl alla med mörkret på vårt eget sätt. Kanske vore det bäst att bara ge sig hän? Varken förlika sig med det svarta eller piffa till det - bara hata det, rakt av. Jag har problem med hat. På något sätt hittar jag alltid något litet försonande med det jag avskyr och så funkar det inte.

Men just i år hatar jag nog faktiskt mörkret. Jag vill säga till vintern att ”Nu har jag faktiskt ett virus att förhålla mig till och dessutom en hel del annat att ta mig igenom, så vi kanske kan skippa det där med mörkret i år?” Men icke, mörkret kan man inte bara hoppa över, det tillhör oss och är en del av vår värld. Och ska man se det ännu större perspektivet så är väl mörker det som dominerar i universum och ljuset bara tusentals miljarder undantag: Stjärnorna. Fast även dessa himlakroppar har ju sin begränsade livslängd medan mörkret är för evigt.

På min välbekanta runda passerar jag en damm där isrosorna har slagit ut under natten. Med kylan har solen kommit fram. Tänk om den stjärnan visste hur älskad den är här på jorden. En kärlek som förstås förutsätter avstånd. Kommer vi för nära brinner vi upp och vi är beroende av ozonlagret som skyddar oss från en del av de skadligaste strålarna. Det spröda lagret av is som täcker dammens yta är tunt och gör det ännu tydligare hur mörkt det underliggande vattnet är. Om jag inte visste att näckrosorna kommer att ta isrosornas plats till sommaren så skulle jag kunna få för mig att dammen var bottenlös.

I staden sitter vi så långt ifrån varandra som möjligt på vagnen. En del med munskydd, andra utan. Alla lite obekväma och säkert oroliga. Jag märker att jag inte trivs med den version av mig själv som tycker att andra ska hålla sig på avstånd och jag undrar vem det där är, då jag får syn på mig själv i ett skyltfönster iförd blått munskydd och igenimmade glasögon. Inte ens min mobil känner igen mig, så jag får trycka in koden för att låsa upp den. Men så, en dag, faller snön. Ett tunt täcke som döljer och rundar av. Ljuden blir dämpade och världen ljusare. Flingorna landar som en sval hand på en febrig panna. Jag längtar till nästa fullmåne och hoppas att snön ligger kvar då. Månsken på snö är så vackert. Månens indirekta solljus är vänligare än det gassande solskenet. Det kräver inte att man ska njuta av det, men tillåter att man går ut på sin balkong och säger hej. Du ska se att det blir bra, brukar min vän månen säga då.

LISA

"Otakt är värdens lön" Bild: Räpan
"Otakt är värdens lön" Bild: Räpan

"Otakt är värdens lön"