Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Tam Kråka i Vidkärr 1944. Bild: KAMERAREPORTAGE

Erik Andersson: Vad tänker kråkan?

Erik Andersson fortsätter sina strövtåg i det göteborgska 1900-talet.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

— Jag är så svag, sade den lilla tanten.

Hon bodde på samma svale som jag. Jag hade litet bråttom och småsprang förbi henne i trappen, men när jag såg att hon släpade på en tung konsumkasse stannade jag och frågade om jag skulle hjälpa henne.

Jag gick upp med kassen. Sedan gick jag ner igen för att se hur det var med henne. Hon tog sig upp steg för steg, ytterst sakta.

— Jag är sjuk, förstår du, sade hon.

Sedan började hon prata om sin man.

— Han var stor och stark. Och väldigt snäll. Han kunde göra allting.

Hon tittade på mig med stora runda ögon.

— Men han dog!

— Det var tråkigt att höra, sade jag.

Jag frågade när han hade gått bort. Jag hade aldrig sett honom.

— Det är över trettio år sedan nu, sade tanten. Och jag har alltid varit liten och klen. Ofta sjuk.

Så tittade hon på mig igen och sade:

— Men jag lever än!

*

Jag kom ut från Lilla salen, där vi haft våra videokonstvisningar under fyra dagar mellan klockan tio på morgon till tio på kvällen (med ett extra nattpass på fredagen och lördagen fram till klockan fem). Framme vid entrén stod Mats och väntade med ett litet sällskap.

— Det här är Peter och Yvonne, de har ingenstans att bo, sade Mats. Så jag tar med dem hem.

— Jaha, sade jag.

— Och det här är Trine från Köpenhamn, fortsatte han.

— Jaha, sade jag.

— Hon kanske kan följa med dig.

Det var en liten dansk tant. Jag kände ju igen henne från visningarna. Intresset för videokonst var inte alls lika stort som vi hade hoppats, och både jag och Mats kände tacksamhet mot dem som trots allt hade tagit sig till Frölunda Kulturhus.

— Ja, det går bra, sade jag.

På vägen hem i den hyrda minibussen försökte jag summera olika saker. Hur många videoband jag hade visat de senaste dygnen. Hur många timmar jag hade sovit. Hur många måltider jag intagit som inte varit kaffe med smörgås.

Mats släppte av mig och Trine på Älvsborgsgatan. Vi gick upp till mig och åt smörgås. Trine ville inte ha kaffe. Hon fick mjölk istället. Hon pratade om det glada sjuttiotalet när hon ofta hade åkt till Göteborg. Hon tyckte att videobanden var intressanta, och hon hade också fått ut mycket av utställningen.

Jag bäddade åt Trine på kökssoffan. Det var litet hårt, men det var det bästa jag kunde åstadkomma.

Hon gick in i rummet och sade att det var rart där. Hon tyckte att min säng var bred och fin och att hon nog skulle kunna få plats där bredvid mig.

— Nej, sade jag. Du får sova ute i köket.

Jag gick och borstade tänderna och stöp sedan i säng och somnade omedelbart. Efter en stund vaknade jag av att det var väldigt trångt i sängen. Och varmt.

Jag gick upp och ledde tillbaka Trine till köket.

— Vi var ju överens om att du skulle sova här ute, sade jag.

— Ja ja, sade hon.

Jag stöp i säng och somnade omedelbart. Snart vaknade jag på nytt. Jag orkade bara inte gå upp en gång till. En dansk tant som fått korn på något rart släpper det inte.

*

Den gamla kråkan kom skvimpande fram och stannade på trottoarens rand. Den såg sig om åt båda håll och skuttade sedan över. Detta var på Kjellestadsgatan.

Men varför vände den på huvudet? Kråkögonen sitter ju på ömse sidor om kråkskallen: utan att vrida på huvudet kan den se åt höger och åt vänster (och sedan åt höger igen) innan den går över.

Vad tänkte den på egentligen?