Nu är den här igen. Julen. Man kan se den som en kommersialismens högtid: stressa, köp och köp, glöm klimatet – men glöm inte att köpa en julklapp också till faster Rut. Vad skall vi hitta på, en prydnadssak? Men vadå? Ja, vad skall hon få? Baka, lägg in, vräng dig ut och in. En gran, köp en gran, och en belysning eftersom den pajat. Och överallt överdåd: kvävande julskyltning, tomtar, mera tomtar och tomtar, renar, White Christmas med Bing Crosby, juldekorationer som svänger i vinden över gator och torg, Jenny Nyström, och har man tur så snöar det.
Handelns Utredningsinstitut spår som alltid att årets julhandel kommer att slå rekord. Den kommer att öka med 3 procent jämfört med 2020. Lite äckligt faktiskt. De flesta av oss behöver inte mera, vi har så det räcker. Och de som inget har får ändå inga julklappar.
Men man kan också kalla julen för den högtid när familjen samlas, och alla försöker att vara snälla och ger varandra små gåvor och bevarar traditionen. Tanken är inte illa tänkt.
Den ursprungliga tanken var den att Jesus föddes den 25 december. Men när Jesus föddes står det inte ett ord om i bibeln eller i andra källor.
Det var först på 300-talet som Jesus föddes den 25 december.
Konstantin den store var för övrigt inte riktigt kristen.
Romarna firade en stor fest som kallades Saturnalia. Den varade från den 17 december och till den 23. Festligt var det. Slavarna fick sitta till bords med sina ägare och blev serverade av dem. Man gav bort gåvor och all fiendskap upphörde. Temporärt men ändå.
Och som om det inte vore nog, införde kejsar Aurelianus den indo-iranska ljusguden Mithra i Rom och började fira en högtid för honom den 25 december. Romarna tackade och tog emot. De hade just ingenting att fira den dagen och en fest till är ju alltid kul. Centrum för kulten var ett tempel som invigdes år 274 på Campus Agrippa i Rom. Det var överdådigt och bekostat av erövringen av det Palmyriska riket.
(Mithra får inte förväxlas med Mithras, obs s:et, som var en annan gud, förvillande lik Jesus, som tillbads främst av romerska legionärer från 100-talet och spreds över hela det romerska riket, och som förbjöds år 394, men inte utrotades av kristenheten förrän i slutet av 400-talet. Och inte heller skall Mithra förväxlas med Mitra, som är påvens hatt, men också den ursprungliga av alla dess Mit(h)ra(s)-gudar, både med och utan h och s. Han förekommer i indisk och iransk mytologi. Men nog.)
Den 25 december blev populärt. Solis invicti – den oövervinnliga solen – firades ordentligt i knappt hundra år. Det var solens pånyttfödelse som hyllades, man såg fram mot våren och att snart få så, skörda o. s. v. (Tack till Cello.)
Och så fick då Konstantin den store för sig att kristendomen skulle bli den allenarådande religionen i det romerska riket.
Kanske var det under det första konciliet i Nicaea (nuvarande Iznik i Turkiet), som från den 20 maj till den 25 juli år 325, under Konstantin den stores regering, fastställde att Jesu födelsedag var den 25 december, och motade bort hedningen Mithra. Ett bra val. Den dagen var ju fest och glam redan!
Eller kanske var det inte konciliet i Nicaea. Jag har bara en källa.
I alla fall: 250 biskopar från hela det romerska riket deltog. De skulle fastställa en gemensam troslära för alla kristna. Det som inte var i överenstämmelse med konciliets beslut skulle anses som heresi. Vilket lede till att arianismen, som inte trodde på treenigheten, från och med då ansågs som kätteri.
Hur som helst.
Det kan också ha varit Konstantin som på eget bevåg år 312 beslutade att Jesu skulle födas den 25 december. Inte heller det har jag kunnat slå fast.
Men att Jesus födelsedag inte fastställdes förrän i början på 300-talet är nog de flesta överens om.
300 år för sent.
Konstantin den store var för övrigt inte riktigt kristen. Han lät mörda sin son Crispus och några månader senare även sin fru Fausta. Två av de tusentals han lät ta livet av. Ack ja.
Jesus blev född, men sannolikt alltså inte den 25 december. Så var kommer då julen ifrån egentligen?
Slår man upp ”jul” i Svenska Akademiens Ordbok så står det: ”Jul, dels, i fråga om förkristna, germanska, i sht nordiska förh., benämning på den hedniska midvinterfesten (”midvinterblotet”), dels, i fråga om förh. efter kristendomens införande, om den till åminnelse av Kristus’ födelse firade kyrkohögtiden, vars förnämsta högtidsdag sedan 300-talets midt är förlagd till den 25 dec.
Men för att komplicera saken ytterligare var det på den tiden inte midvinter den 25 december utan i stället den 14 januari.
Under förkristen tid delades året i norra Europa upp i två halvor. Vinterhalvåret var mellan 14 oktober och 13 april. Midvintern inföll således den 14 januari.
Så jul var till en början den 14 januari, och inte förrän vi blev kristna gick vi över till att fira jul den 25 december.
Sammanfattningsvis: julen är snodd vad det gäller Kristi födelse och kringflyttad vad det gäller vårt hedniska arv.
Men låt oss doppa vårt vörtbröd i skinkspadet, ta en skinkskiva och en liten snaps och ha det ganska gott.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
