Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Det övergivna. Bild: Ulf Sveningson

Vad blir kvar av oss?

Carin Hjulström: Vi måste tillåtas att multna, skingras och vittra bort.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är måndag kväll och klockan är tio. Jag sitter vid ett skrivbord på ett hotellrum någonstans i Sverige, närmare bestämt i Henån. Det är novembermörkt ute och jag är hotellets enda gäst. I rondellen utanför kör en EPA-traktor varv efter varv i skyhög fart så att det skriker om däcken samtidigt som föraren blinkar med helljus och extralampor. Mitt över gatan lyser en skylt om en grillrestaurang. Den är stängd, liksom thaikrogen två hus bort. Christers pizzeria hade öppet till nio men köket var stängt när jag steg in kvart i.

Jag har pratat om mitt författarskap på Henåns bibliotek. Det är nästan fullsatt. Publiken är vaken och mycket delaktig. Vi pratar om hur idéer föds och blir romaner. Eller krönikor för den delen. Efteråt kommer många fram och vill prata och köpa böcker. Det finns paralleller mellan en ort som Henån och min första bok ”Finns inte på kartan” om ett litet samhälle som får kämpa för att inte dö när många flyttar därifrån.

Någon hänger sig kvar och berättar om en gård som har gått i arv i generationer. Ägarinnan är nästan hundra år, men hon bor kvar och klarar sig helt själv. Marken ligger förstås för fäfot. Ingenting är vidgjort på huset de senaste femtio åren. Det är flera kilometer till närmaste asfalterade väg, så trots att det lyser i fönstren om kvällarna är det ingen som ser det – så ensligt ligger gården.

Kvinnan som är nästan hundra blev aldrig gift och aldrig mor. Hon har levt ensam hela sitt långa liv, ändå är hon känd i bygden som oavbrutet positiv. En som gläds åt att solen tittar fram efter välbehövligt regn och blir exalterad över kantarellerna som stått sig trots nattfrosten. Snart kommer hon att prata om hur vackert det är när skogen pudras vit av snö trots att hon har sett det nästan hundra gånger. Och till våren kommer ju stararna, blåsipporna och syrenerna.

Huset är illa åtgånget – vattenledningarna fryser på vintern, kök och badrum omoderna. Några krämpor har hon, ägarinnan, men inte värre än att hon ser som sitt ansvar att titta till väninnor som mår sämre.

Gården är som en tysk sanndröm om pittoresk svensk landsbygdsidyll. Men en dag kommer det att vara över. Då sitter hon inte längre på sin farstukvist och ler åt koltrastarna. Avlägsna släktingar långt bort i storstan kommer att ärva. Vad ser de i det gamla hemmanet? En guldklimp att älska, rusta och vårda eller ett ruckel att röja? Det är långt från allfarvägar och attraktiva arbeten. Får man sälja något som har gått i arv i generationer – har man ett moraliskt ansvar?

Min bästa väninna grubblar också. Dödsboet efter hennes mamma står i numera i kartonger i Mölndalsvillan – foton, brev, urklipp, diplom, minnen som går tillbaka till i början av 1800-talet. En mor som sparat sin mormors och farmors gamla arvesaker, ting som minner om tidigare släktleds liv och gärningar. Vad ska jag göra med allt? frågar hon. Ställa det i en låda och låta åren gå? Kanske, säger jag valhänt.

Men då kommer ju min dotter, att tvingas överväga samma fråga när hon en dag tar över efter mig. Plus all den skit jag kommer att lämna, fortsätter hon. Hon visar sparade gamla insändare till lokaltidningen, program från släktbegravningar med förteckning över de sörjande. Flera kassettband med mammans egenhändigt hopknåpade kåserier – sända i lokalradion – sparade på idag ospelbara kassettband. En mors röst. Har jag rätt att vara den som släpper taget om allt? frågar hon.

Jag kommer att tänka på linneskåpet i mitt sommarhus. Där ligger min mormors gamla blus, en kofta, en sjal och en handväska. Inget av det kommer någonsin att användas igen. Det är för omodernt, nött och slitet. Hur länge ska det sparas?

Att vara den som säljer marken, avverkar skogen, skänker bort de handvävda linnedukarna och de gamla fotoalbumen är att bryta linjen, skapa hack i släktleden. Att sprida för vinden det någon har samlat, att sluta vårda det någon har vårdat är lite som att häda. Det tynger, svider, värker och bränner.

Men även de ståtligaste träd faller ju och blir mull en dag. Liksom vi. Kanske måste även rester av liv tillåtas att multna, skingras och vittra bort. Det är förfärligt men måste nog få vara det.

Vid midnatt har EPA-traktorn bränt klart och det är tyst och mörkt vid Henåns enda rondell, någonstans i Sverige.

Carin Hjulström