Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Nej, riktigt så här glamoröst var det inte.  Bild: Sara Persson
Nej, riktigt så här glamoröst var det inte. Bild: Sara Persson

Kristian Wedel: Vårt mål var att papporna skulle få veta så lite som möjligt

Strax före tolvslaget klev tre polismän in. De stod med armarna i kors och lyssnade på ”Proud Mary” och tågade sedan ut.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det var i Göteborg i slutet av 1980-talet och det var nyårsafton och bandet ”Humbug” skulle spela på en klubb i Masthugget.

Vi hade övat hela december i ett förrådsskjul bakom Frölunda kulturhus. ”Humbug” bestod av bröderna L på gitarrer, Martin som sjöng och, som unique selling point, två tjejer på trummor och bas: Anita och Anna.

Jag ställer dem härmed i kulissen av denna historia. De är inte medskyldiga till någonting.

Jag spelade tenorsaxofon.

Vi var i lagens mening vuxna, men vi var inte utflugna ur föräldrahemmen. Två fäder – varav den ena var min – hade städslats som chaufförer. Vi hade gett dem så knapphändig information som möjligt: att vi skulle spela på ett nyårskalas med goda vänner. Det var i någon töjbar mån sant. ”Humbug” hade städslats till vad som i praktiken var en svartklubb och vi hoppades att i framtiden kunna räkna arrangörerna som våra vänner.

Ibland öppnades en dörr till vad som kunde antas vara ett kök och en sötaktig rök trängde upp. Jag frågade flickan i danstrikåer om de bakade pepparkakor och då tittade hon på en egenhändigt rullad cigarrett som hon höll mellan tummen och pekfingret.

Klubben låg på fjärde våningen i ett rött tegelhus på en av långgatorna. Papporna körde oss till adressen på nyårsaftons eftermiddag. Vi ville undvika att de såg lokalen. Därvid sammanföll våra intressen, för de ville inte bära elpiano och förstärkare uppför trapporna. De lämnade oss på gården. Det var en rivningskåk, med spruckna masonitdörrar till trapphuset.

Jag hade väntat mig något i stil med en pub, kanske med svarta väggar, med ölkranar i hörnet och en scen. Men det etablissemang på fjärde våningen genom vilket vi bar i tur och ordning förstärkare, elpiano, saxofon, mixerbord i plywoodlåda och en gyllene Gibson Les Paul-gitarr bestod av tre eller fyra hopslagna lägenheter.

På ytterdörren var textat med röda versaler: ”ENDAST FÖR FÖRRYCKTA.” Det var ett citat av Herman Hesse, men det visste inte mitt artonåriga jag.

Några av rummen låg inte på samma höjd. Halvtrappor förgrenade sig förbi och under skåp och hyllor. Allt – väggar, tak, dörrkarmar, handtag – var vitmålat. Vi bar utrustningen genom ett slags huvudstråk som måste ha varit en hundraårig patricierlägenhet med salonger i fil. I det första rummet stod en kvinna, klädd i danstrikå och balettskor, och rörde i en aluminiumgryta med chiliconcarne. I nästa rum satt en man med jätteskägg och bar överkropp vid ett vitt slagbord och målade med akvarelllfärger. I den sista salongen, som slutade i ett burspråk, riggade vi PA och förstärkare. Rummet var tomt, utöver en kakelugn. Bakom ryggen på det som följaktligen skulle kunna betecknas som scenen fanns en balkongdörr. Jag öppnade den. Balkongräcket saknades. Bara bottenplattan fanns kvar. Den stack ut som ett ensamt hyllplan på fasaden. På denna platta, med några decimeters marginal till avgrunden, stod ett kylskåp.

Vi försökte låta så kompetenta som möjlighet under soundchecken. Sedan åt vi chiliconcarne. En dörr öppnades till vad som kunde antas vara ett kök och en sötaktig rök trängde upp. Jag frågade flickan i danstrikåer om de bakade pepparkakor och då tittade hon på en egenhändigt rullad cigarrett som hon höll mellan tummen och pekfingret och sa:

- Ja, just det. Pepparkakor.

Om spelningen finns just inget att säga. Vi satte i gång med ”Keep your hands to yourself” klockan elva. Strax före tolvslaget klev tre polismän in. De stod med armarna i kors och lyssnade på ”Proud Mary” och tågade sedan ut. Efter en stund kom den skäggige mannen som målat med akvarellfärger. Han hade blod eller röd färg över kinden och halsen och han klev förbi förstärkarna och mixerbordet och hämtade två backar öl. Han satte sig på balkongen och dinglade med benen.

Klockan tio på nyårsdagens förmiddag kom papporna för att hjälpa oss att köra utrustningen tillbaka till Frölunda.

De var glatt överraskade över att vi redan hade burit ut allting.

Jag känner själv, när jag skriver detta, att det här är en poänglös historia. Ingenting hände. Det är sant. Det är bara en tablå från en nyårsafton för länge sedan. Jag är inte ens säker på vad den handlar om. Kanske handlar den om faderskap. Blott en detalj behöver tilläggas. När vi skulle kliva in i bilarna, intill förstärkarlådor och fällda säten, hördes ett läte. Det kom liksom från skyn. Det lät inte riktigt mänskligt. Det skulle kunna vara ett djur i nöd:

– Naaaaaaaa …

Det var den skäggige männen på balkongen på fjärde våningen. Han sträckte armarna i luften. Han var röd över hela överkroppen. Han baxade kylskåpet över kanten. Det föll från himlen. I några sekunder hängde det i sladden. Sedan sprack det i dovt i asfalten.

Den bedårande rödmålade haschtomten på balkongen satte sig med benen över kanten och tände en enorm joint.

Papporna stod med varsin bildörr i handen, stumma, i plastisk förundran, och tittade på honom och det sprängda kylskåpet och sedan på de trots allt välbehållna musikanterna. Det snöade när vi for hemåt.