Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Regn över Kungsportsplatsen på 1950-talet.  Bild: KAMERAREPORTAGE
Regn över Kungsportsplatsen på 1950-talet. Bild: KAMERAREPORTAGE

Kristian Wedel: Vädret är alltid sämre i Göteborg

Allt är precis som vanligt inför påsken.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Göteborgs-Posten förmedlade häromdagen den skakande upplysningen att påskvädret kommer att bli sämre i Göteborg än i Stockholm.

Men så har det ju alltid varit.

Jag tittar ut genom fönstret på Åkareplatsen och det är Göteborgsväder igen. En ensam man i grå ulster och svart paraply vandrar i riktning mot Allén. Vid övergångsstället på Stampgatan vrängs hans paraply. Himlen är en skurtrasa över Trädgårdsföreningen.

Men det är alltså inte sant att det regnar mest i Göteborg. Det bara känns så.

Värst är det vid några obebodda mätpunkter i Norrlands inland. Faktum är att vi vanligen inte ens är nummer ett i Västergötland. Borås brukar vara kort nos före.

Men det brukar regna någon meter per år i Göteborg. Det är gott nog. Det är vått nog. De senaste 64 årens statistik visar förresten att det regnar mest på tisdagar i Göteborg – och allra mest den elfte dagen i månaden.

Det äkta Göteborgsvädret låter sig dock inte så enkelt fångas av den meteorologiska statistiken. Det är så många faktorer. Göteborgsvädret märks. Det är robust snarare än diskret. Det är blåsten, busvädret, den krypande dimmiga vätan, fuktkylan.

Göteborgsvädret känns emellanåt så påträngande och larmande att den nästan kan hålla vandraren sällskap om man vandrar ensam längs Stora Hamnkanalen.

Det känns nästan onödigt att skriva om Göteborgsväder efter Ebbe Linde. Han uttömde ämnet i en enda mening.

Varje gång jag råkar passera Kronhuskvarteren i regn tänker jag på de matta rader som en av de tidigaste Göteborgsskildrarna – hovmannen och diplomaten Johan Ekeblad, född 1629 – direktrapporterade från Karl X Gustavs riksdag i Kronhuset i januari 1660:

I går blev Herredagen utblåsen ...

Kanske betyder "utblåsen" något annat, jag vet inte, men det kan inte hjälpas. Det var samma känsla som Evert Taube på 1900-talet antydde:

Hell dig, du karga kust ...

Jag tycker om att föreställa mig att 1600-talsgöteborgarna också gick och tänkte på regn. Det känns som en teaterviskning genom historien att några av de första alldeles vanliga göteborgare som tränger genom historiens brus gör det genom ett domstolsprotokoll som antyder Göteborgsväder. Protokollet från underrättens förhandlingar den 30 september 1657 är bevarat:

Alldenstund bevisligt befinns efter vittnens insagor, att Lars Karlsson Besöker haver stött Johans Skräddares hustru uti i en vatten puss ...

För denna knuff i en vattenpöl dömdes Lars Karlsson till böter.

Det är inte lätt att teckna skarpa konturer av detta ögonblick för drygt 360 år sedan. Men en sak i inramningen är säker: regn.

Den oöverträffade skönlitterära defintionen av Göteborgsväder gjordes annars i slutet av 1940-talet av skalden Ebbe Linde som under en lång karriär ägnade sig åt det mesta mellan elektrokemi och Horatius, men också tydligen hann sticka emellan med några rader om det typiskt göteborgska klimatet:

Ett sådant väder, då man skall andas med gälar.

Det är oöverträffat.

Det känns nästan onödigt att skriva om Göteborgsväder efter Ebbe Linde. Han uttömde ämnet i en enda mening.

Det bästa med det göteborgska vädret är att det är en utmärkt förevändning för att hålla sig inne.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.