Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Sture Hegerfors lyfter på sjörövarhatten för en av Danmarks populäraste exportprodukter. Bild: Moco

Sture Hegerfors: Tyste Alfredo blev pratsam

Sture Hegerfors lyfter på sjörövarhatten för en av Danmarks populäraste exportprodukter.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Åh, alla dessa fantastiska pantomimserier! I förra spalten (22/8) skrev jag om Ludvig av Harry Hanan. Nu tänkte jag ta upp Alfredo av Moco, det vill säga Jörgen Mogensen och Siegfried "Cosper" Cornelius från Danmark.

Redan som barn var Cornelius, född 1911, en mångbegåvad, sorglös och äventyrlig själ. Bland annat satte han upp massor av revyer. En kamrat som ville vara med på scen och spela piano avvisade han lättsinnigt med orden "Du är för dålig".

Kamratens namn var Victor Borge, ett musikaliskt underbarn som snart skulle lägga världen under sina fötter som spexare och pianovirtuos.

Efter att länge ha försörjt sig som saxofonist i en jazzorkester – han turnerade en period med självaste Josephine Baker – beslöt sig Cornelius för att bli skämttecknare. Eftersom inga tidningsredaktörer ville köpa hans alster gjorde det enda rätta: han startade 1943 en egen tidning, Hudibras, och köpte in sina egna teckningar.

Till Hudibras slöt sig många mer eller mindre oförstådda talanger, bland dem Jörgen Mogensen. Denne var elva år yngre än Cornelius, gick i konstskola och målade tavlor, men gjorde bisarra och oförståeliga skämtteckningar vid sidan av. Han utsågs till medredaktör på Hudibras.

Bild: Moco
Bild: Moco

1945 var kriget slut. Europa öppnades upp och de båda redaktörerna flyttade med fruar och barn till Nice på franska rivieran. De hade – helt seriöst – planer på att medelst ett smart spelsystem spränga banken i Monte Carlo. Det funkade inte. Pengarna tog slut.

Så där satt de på ett trottoarkafé i Nice och försökte i brist på annat teckna en busschaufför som de nyss hade sett.

Ibland är livet magiskt! Vid bordet bredvid satt av en händelse en ung man som hade tänkt sig att bli distributör av tecknade serier! Om de båda modfällda danskarna ville göra en serie med den tecknade killen på pappersservetten framför dem, så skulle han se till att den hamnade i tidningar överallt på jorden.

Alfredo var född.

För att göra en lång historia kort: det storvulna projektet misslyckades, seriedistributören in spe gick upp i rök. Men Cornelius och Mogensen hade fått blodad tand, de stack hem till Danmark och vände sig till seriesyndikatet PIB (Presse-Illustrations-Bureau) i Köpenhamn. Den 1 mars 1953 hade Alfredo premiär i Ekstrabladet.

Sen gick det undan. Pantomimserien Alfredo gick inom kort i 150 tidningar, 40 av dem fanns i USA (fast där hette serien Moco).

Mogensen slog sig ner i Köpenhamn och tecknade för fulla muggar, Alfredo förstås, men också familjeserien Poeten och Lillemor (även den en framgång). Den vidlyftige Cornelius for iväg till Rom och så småningom till Venedig.

Alfredo-skapandet gick utmärkt. De gjorde, var och en på sitt håll, tre strippar var per vecka utan att konferera. De litade på varann.

De lät Alfredo sitta på alla öde öar som finns. Han fick vara allt från cirkustrollkarl till cykelbud, polis, fakir, skogshuggare, general, fiskare, skattjägare och kvinnocharmör. Med mera.

Efter trettio års tecknande av Alfredo deklarerade Jörgen Mogensen:

– Den textlösa seriens tid är förbi. Folk vill ha pratbubblor i sina serier.

Jag tror snarare att det var Moco som ville ha pratbubblor. Den fenomenala serieduons idéer hade börjat sina. Inte konstigt. Att göra pantomimserier är svårt. Tanken var nu att Alfredo nu skulle bli en "relevant sjörövarserie".

Huvudpersonen förvandlades till en enögd kapten på skeppet "Den livliga delfinen", som utkämpade sjöslag mot Bloody Mary och hennes kvinnobesättning på skeppet "Röda strumpan". Tja, vad ska man säga ...

1986 tog tecknaren Mordøn Smeet över Alfredo. Några år senare upphörde den. Cosper Cornelius avled 2003, Jörgen Mogensen året därpå.