Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Dags att byta kanal?

Tyko: TV-tablån är enbart för riskgruppen

Jag har blivit en app-tittare med krånglande bild.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Vi har inlett en ny tv:era därhemma. Numera tittar vi på app-tv. Det är ett evigt svajpande kvällarna igenom.

Fjärrkontrollen är i miniformat, ungefär i den storleken som mobiltelefonerna var ett tag när de hade krympts mer och mer för varje år. Sedan vände det och idag blir de större och större istället.

Men denna high-tech-lösning på hemma-tv:n är inte problemfri. Plötsligt förvandlas tv:n till en radio med ljud och ingen bild. Eller också måste man logga in fast det inte går. Eller också får man inte in tv4. Eller också stannar bilden, stillbilds-tv, typ.

Det senaste är att tv:n sätter på sig själv en stund efter att man stängt av den. Den visar tysta testbilder, en havsstrand ovanifrån med slowmotionvågor eller en alphydda i motljus.

Det är en orolig känsla när man gått och lagt sig: står tv:n på nu och visar testbilder hela natten. Det vet man inte. Lika lite som man vet om kylskåpslampan står på efter att man stängt dörren.

Jag minns det som i går, den första gången då jag såg en tv-apparat med fullständigt klar bild. Det var på stadshotellet i Mariestad, där vi övernattade en gång, 1959 kanske.

Detta påminner mig om tv:ns barndom. Då var det också en del krångel med bilden. Ni förstår ungdomar, att på den tiden var det ofta något som kallades ”myrornas krig” i rutan. Ett flimmer som ni inte kan föreställa er. Oftast mitt under bästa sändningstid (dvs kvällstid 18-21 sex dagar i veckan, den sjunde var det vilodag, en ”tv-fri dag”).

I min värmländska hemort hade vi antennerna riktade mot tv-sändaren i Bäckefors. Signalerna räckte väl bara till torget i Åmål ungefär, sedan blev de allt svagare efter Värmlandsgränsen.

Jag minns det som i går, den första gången då jag såg en tv-apparat med fullständigt klar bild. Det var på stadshotellet i Mariestad, där vi övernattade en gång, 1959 kanske.

En ny värld öppnade sig. Man kunde se ansiktena på alla tre bröderna Cartwright, pappa Bens också.

Så småningom kunde vi vrida antennerna mot Blåbärskullen i stället och då fick vi också bättre bild.

Men rullandet fortsatte. Plötsligt började bilden rulla, värre än att titta på jitterbugg, och man försökte stanna den med en knapp. Fast de flesta slog med näven på tv:n.

Och vet ni, kära ungdomar (jag inbillar mig inte en sekund att det är någon ungdom som läser denna text, man är ju ingen influerare – men det låter bra att ändå tilltala det yngre släktet när man berättar minnen från en sedan länge svunnen tid) jo, när man efter tv:s allra första barndom plötsligt fick två tv-kanaler behövde man byta kanal ibland.

Nu tror ni att jag driver med er, men faktum är att vid kanalbyte tvingades man resa sig från soffan, alltså faktiskt ställa sig upp och stega fram till tv:n. Det var inte så att man glömt fjärrkontrollen där… håll i er nu: det fanns ingen fjärrkontroll! Man måste trycka på en knapp på tv:n.

Idag har de flesta minst fem fjärrkontroller.

Men ingen har ändå kontroll över alla tv-kanaler. Nu talar jag om den ständigt minskande skaran av tablåtittare (antagligen samma människor som under rådande omständigheter även kallas riskgruppspersoner).

Själv är jag som sagt numera en app-tittare med krånglande bild. Tv-cirkeln är sluten.

Tallyho!