Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Skål. Bild: GP

Kristian Wedel: Två män och tjugo liter brännvin

"Jag satt bakom dem och var besviken. Vi åkte genom Frihamnen."

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Två män klev på 58:ans buss vid Nordstan i onsdags, strax efter klockan fem på eftermiddagen. Egentligen var det inte 58:ans buss och inte heller klockan fem i onsdags. Men man får inte utpeka någon som klandervärd i spalterna och det klandervärdaste som finns är att vara klandervärd med brännvin.

I detta fall cirka tjugo liter brännvin.

Vi for över Götaälvbron.

Jag satt på sätet bakom dem. Det gjorde jag verkligen. Det är en förmånlig position för tjuvlyssnare, framför allt om man inte behöver tjuvlyssna eftersom den ene mannen är från Ångermanland – närmare bestämt från Sollefteå – och den andre är ganska döv.

Sedan började mannen från Sollefteå istället berätta en helt annan historia. Det var om en dansbana i Domsjö.

Han som var ganska döv jobbade på en Hisingsfirma som framställde smörjolja.

Han som var från Sollefteå sa helt enkelt att han hade inte kylde brännvinet och att han hade goda skäl till det.

Om detta hade varit en novell av Piraten eller Evelyn Waugh skulle ett sådant uttalande ha varit uppspelet till en brokig väv av obevekliga händelser, med lorder och fnissiga hushållerskor, och inlagd ål och någon präst som inte är så värst kristen.

Men verkligheten gestaltar sig tyvärr aldrig som en novell. I stället blev detta yttrande tomt hängande i luften:

– Jag kyler inte brännvinet.

Jag satt bakom dem och var besviken. Vi åkte genom Frihamnen. Det var ett slags grå och stickig dimma. Vid tv-huset klev en gubbe som luktade stekt lök ombord.

Sedan började mannen från Sollefteå istället berätta en helt annan historia. Det var om en dansbana i Domsjö. Han hade varit nitton år. Det var nyårsafton och de hade kommit i tre chartrade bussar för att dansa och han hade klivit in för att köra en foxtrot då en av de äldre bröderna Lindgren hade sagt att du första gången dansar man inte: du får stå utanför och vakta snödrivan.

Det var nyårsnatt 1979 och minus 23 grader. Han hade stått vid vägkanten och som följd av något slags kamratfostran och tuktan vaktat en snödriva.

Framåt midnatt hade han gjort tyst revolt och gått in.

Jag satt bakom dem på 58:ans buss och lyssnade på denna fantastiskt meningslösa historia från 1979.

Det blev inte mindre meningslöst för att den döve kamraten fick ett telefonsamtal. Det var plågsamt att lyssna på. Det var så jag räknade ut att han jobbade med smörjolja. Sedan fortsatte ångermanlänningen att prata om 1979 års danskväll. Efter en stund hade han blivit upptäckt på dansgolvet av Egon Lindgren (eller ”Egron”, kan man heta ”Egron”?) som frågat vem som nu vaktade snödrivan. Ynglingen från Sollefteå hade sanningsenligt svarat att ingen vaktade snödrivan. Det var först när han genom dörrfönstret såg stora snöskrapan från Örnsköldsvik som han förstod han vad han ställts att vakta. Han rusade ut och hann se raden av femtio kapsylmynningar på femtio flaskor renat brännvin som var instuckna på ungefär en och en halv meters höjd i den sköra snöväggen vid vägkanten. Örnsköldsviks snöskrapa krossade allt.

Han sa, i onsdags, i höjd med Polstjärnegatan, på 58:ans buss:

– Allt kallt brännvin norr om Dalälven utplånades och det var mitt fel.

De klev av i Sannegårdshamnen. Egentligen gick de av någon annanstans, men den som har varit klandervärd med allt kallt brännvin i Norrland behöver allt skydd han kan få.