Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/8

John Brovik: Tornet i parken som Ulf Lundell inte kan sluta skriva om

Månadens GP-fyr: Stenshuvud

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Fyren ser ut som om den är skrubbad med stålborste på en borrmaskin med 2000 varv i minuten. Graffitin är suddig. Den exotiska skogen bakom fyrtornet kryper allt närmre.

Vi har alltså letat oss fram till Stenshuvuds fyr nere på Österlen. Leden hit är extremt jobbig. Ingen sten passar för foten. När vi gått en bit blockeras vägen av en grupp får med skruvade horn. De tittar avmätt på oss innan de kliver vidare.

– Det är gutefår, berättar naturvägledare Oskar Hansson på parkens informationscentral lite senare för mig, en gammal lantras från Gotland som har aktivt bevarats med kontrollerad avel. Endast en av dem är bagge men även tackorna har fina horn.

Fyren i Stenshuvuds nationalpark, månadens GP-fyr, syns också på baksidan av Ulf Lundells senaste bok ”Vardagar 5” som rusar fram på 727 sidor. Parken är central i Vardagarland, ständigt närvarande som andningshål. ”Får jag inte mina morgonmarscher kommer allt i olag… kvart i sju nere i Parken… gick 1.50, uppför trappan till Stenshuvud på bra länge. Pärs.”

Så låter det i ”Vardagar 5”. En bok full av energi och svingar som tog slut för snabbt.

Stenshuvud är inte bara svettiga rundor som blåser rent i skallen på författaren. Det är också en plats där Lundell ibland bara vill bli ordningsman, parkvakt, kontrollant. En som hötter med näven åt tältande skåningar precis bredvid skylten ”Tältning förbjuden”. Som blir tvärilsk över slängda fimpar, lösa hundar, felparkerade husbilar, folk som ramlar ur senapsgula pensionärsbilar med brassestolar under armen.

Det blåser kuling över Stenshuvud idag. Havet utanför fyren ser ut som den bildsatta inledningen till Gustaf Frödings dikt ”Världens gång” som han skrev när han var 31 år gammal:

Havet välte, stormen ven

Vågorna rullade asklikt grå

Här är utsatt läge. Här har Sjöräddningen i Kivik fått rycka ut. Fyren på Stenshuvud kom på plats 1916, en bastant kustfyr som fick sitt Dalénljus efter ett tiotal år. Runt den tiden, någonstans på havet utanför Stenshuvud, förliste skonertskeppet ”Urania” från Grundsund i en oktoberstorm. Kanske såg man fyrblänket på håll.

Jag hörde berättelsen om de sista timmarna på ”Urania” från en som var med ombord, från Harry på Kyrkviken i Grundsund.

Grundsund kändes som den lugnaste platsen i världen den gången när Harry berättade sin historia för en massa år sedan. Vid bryggan låg Harrys vita snipa ”Tumlaren” som han körde badgäster med, stockholmare mest i blommiga skjortor och skojiga hattar.

Berättelsen gjorde starkt intryck, jag minns fortfarande nästan exakt vad han sa.

”Urania” hade lastat timmer på Norrlandskusten. Lastrummet var fullt, resten låg surrat på däck. Luckorna var skalkade. Fartyget gick enbart för segel, någon maskin fanns inte ombord.

”Urania” kryssade söderut, vädret blev allt sämre, det blåste upp till storm. Men man stod på. ”Urania” var stark, hade precis blivit förbyggd med nya spant och nytt däck; hon borde klara sig.

Men vädret blir för svårt, däckslasten för tung, skutan knäcks.

– Men farsan var aldrig nervös, hur illa det än såg ut, minns jag Harry berättade. Han letade fram en bleckflaska med två nödraketer, två Blue Lights, som vi fick fyr på med svavelstickorna. En tysk ångare passerade. De såg oss, fick ut en livbåt som kom som en kanonkula över relingen, in på taket vid skylightet och vi kunde hoppa i men fargubben hinner inte förrän nästa våg suger ut oss igen men där hänger ett fall från riggen som jag får fatt på och slår runt toften på livbåten och jag håller i och jag får blodsmak i munnen och då studsar han tillbaks och farsan kan jumpa i. Det var så vi klarade oss förstår du.

Vågorna dånar in. Jag måste hålla i en P-skylt för att stå stadigt, skeppshunden får hårdrocksfrisyr.

Idag syns inte en båt på vattnet. Ingen är väl ute frivilligt i det här vädret. Men när vi lämnat fyren och kommer ner till Kåseberga förstår vi att det finns folk som älskar de här oktobervindarna.

Egentligen är vi ju bara på jakt efter sen lunch på Kåseberga Fisk med knaperstekt sill, lingon, lite lök, potatismos, vår Österlenfavorit.

Inne i hamnen ligger en inblåst tysk ketch med svart skrov och svarta master. Båten åker jojo längs kajkanten i byarna som fräser in över piren och sliter i förtöjningarna. Det rasslar och låter. En flod av vatten forsar längs solpanelen på rufftaket; jag tror aldrig jag sett en blötare båt.

Hela parkeringen är smockfull av bilar med surfdekaler. Brädor på taket. Folk som står barfota på asfalten, dressar om till våtdräkt i regnet. På toalettdörrarna strax intill finns stora skyltar: Omklädning förbjuden. Nästan samtidigt far alla dörrarna upp och ut störtar ombytta surfare, två med blå surfdräkt, en i helvitt.

Tempot är högt. Vågorna dånar in. Jag måste hålla i en P-skylt för att stå stadigt, skeppshunden får hårdrocksfrisyr. Surfarna kastar sig i vattnet med förtjusta skrik, paddlar ut på magen, saxar upp på brädan när vågen bryter in mot land.

De ser helt enkelt ut ha fantastiskt kul, surfarna. Jag försöker en kort sekund se mig själv i mycket tajt våtdräkt med stolt hållning uppe på vågen.

Sen tittar jag ut över havet igen. Vågorna är ännu gråare. Glasögonen immar igen. Ketchen lutar in över kajen. Skummet yr i luften. Nej, det går verkligen inte. Jag blir kvar med armen runt stolpen.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.