Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Plums Bild: GP Arkiv

Kristian Wedel: Tjuvlyssning vid ett hopptorn

Äntligen fick jag se plagget från visan: kalsonger blå med amerikanska flaggan på.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Ursäkta, men jag satt här och ilsknade till på sykomorer. Eller rättare sagt: på människor med sykomorer. Det var en av mina (numera före detta) favoritförfattare som skrev om dem.

De satt i sommarnatten vid sina skrivmaskiner för öppna fönster och arbetade i sykomorträdens svalka.

Det är typiskt. Där satt kåsörer 1958, i andra världsdelar, och knattrade vid sykomorer. Jag har inga sykomorer. Jag vet inte ens hur en sykomor ser ut. Jag har skrivit sykomorlöst i trettio år och min bitterhet blev inte mindre när berättelsen om kåsörerna vid sykomorernas självfallet ledde till observationer av exkungar, mätresser och en utfattig gammal världsberömd violinist som spelade för hundar.

Jag var alltså sur när jag gick ner till hopptornet.

Där stod min tioårige pojke på åtta meters höjd. Tornet var askgrått och skrangligt. I bakgrunden syntes röd Bohusgranit och ett vindkraftverk. Solen sjöd som ett fotogenkök. Min pojke vinkade åt mig. Jag satt på klippan och vinkade. Han vinkade. Jag vinkade. Han klev ner till femmetershöjden, därpå till trean, sedan upp till åttan igen. På detta sätt befann han sig i evig vandring i det grå hopptornet. Hans kroppsspråk uttryckte vankelmod.

Och jag satt på den torra sotlaven. Dessa bohuslänska klippor skapar ibland ett slags små rum. Man kan sitta eller ligga på en klippa och vara några decimeter från en främmande människa utan att i princip vara i närheten.

Tornet var askgrått och skrangligt. I bakgrunden syntes röd Bohusgranit och ett vindkraftverk. Solen sjöd som ett fotogenkök.

Satt där följaktligen intill mig tre svenska medborgare från Vårby.

Jag visste inte var Vårby låg. Jag fick googla på telefonen. Det kändes mycket fjärran från att skriva på en mekanisk Remington under ett sykomorträd.

Vårby ligger i Huddinge kommun, nära Flemingsberg.

Det var två unga män och en kvinna från Vårby. De satt vidpass tjugo meter sydväst om hopptornet. Jag hörde allt de sa. De introducerade sig via dialogen som i ett kammarspel. Kvinnan var gift med den ene mannen och syster till den andre. Den hon var gift med hade skägg. Efter en stund reste sig brodern/svågern. Han hade tatueringar och bar det plagg som jag aldrig sett i sinnevärlden men som förekom i Västra Frölundas populäraste visa år 1988:

Du ska få kalsonger blå

med amerikanska flaggan på

bara jag får sôva.

Han hade stjärnbaner ända ner till knäna.

Dessa tre svenskar från Vårby hade, hörde jag, haft en dyr sommar. I juni (sa de) hyrde de gemensamt en bil. De hade kört denna bil till Brygge i Belgien. Det framgick inte av vilket skäl de for till Brygge. Men Brygge är en vacker stad, full av silverplaketter efter brittiska ädlingar som dött i något korsvirkeshus 1916. Och ost, tror jag. Jag har ätit ost i Brygge. Ölet i Brygge är av sådan kvalitet att man glömmer vilket hotell man bor på.

Jag satt och tittade på hopptornet där min pojke klev upp för fjärde gången, liksom kämpande mot luftens friktion, och jag hörde svenskarna från Vårby prata med varandra om den omständigheten att de i Brygge hade förlorat nycklarna till hyrbilen. Detta hade inte gått att åtgärda i Belgien. Hyrbilsbolaget medgav ingen annan möjlighet än att kvittera ut reservnycklar i Flemingsberg. De hade hyrt en bil i Brygge och kört till Flemingsberg, hämtat nycklarna och kört tillbaka till Brygge. Detta hade tagit nästan en vecka.

De hade tillbringat den gemensamma semestern i bil mellan Vårby och Brygge.

Kvinnan sa:

– Vad gick det på totalt?

Brodern med de amerikanska kalsongerna sa:

– Trettitvåtusen.

Mannen med skägget sa:

– Men det konstigaste är.

I detta ögonblick kom en motorbåt in i badviken. Och samtidigt hoppade min pojke från femman. I tio sekunder hördes inget annat än motorer, plask och skrik.

När det tystnade jag kvinnan säga:

– Men att du inte har sagt nåt.

Sedan teg de. Sedan gick de.

Jag såg de amerikanska kalsongerna fladdra långt upp i backen. Jaha. Jag vill ha en sykomor.