Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/2

Tårar och allsång i ett öltält

På kryss med Taube inledde sin turné på Träbåtsfestivalen i Skärhamn och där siktades två gråtande män, nervösa öltältsartister och en engagerad publik.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Två gråtande män siktades under Träbåtsfestivalen i Skärhamn förra helgen, då turnén ”På kryss med Taube. Andra sommaren” inleddes under de allra festligaste förhållanden. Den förste gråtande mannen var inte oväntat den lättrörde Gasten, som när han fick se alla vackra träbåtar i hamnen drabbades av både yrsel och kraftigt höjd puls. Därefter svek honom benen och han var tvungen att sätta sig ned på bryggan. 
Då kom tårarna. Det var ingen sentimental gråt, det var tårar av lycka inför all denna skönhet. Litteraturvetaren, den ende doktorn i sällskapet, diagnostiserade raskt det hela som ett klockrent fall av Stendhals syndrom, det vill säga en chockartad konstupplevelse.


Gasten hade mönstrat på i Henån dagen innan. För just den här inledande seglatsen hade sällskapet låtit kosterbåten ”Flory” vila och i stället seglat med en annan skönhet, ”Gro X”, en läcker C/R9:a ritad av norrmannen Eirling L Kristofersen och pietetsfullt renoverad av Oceanografen och dennes vapenbroder – den ödmjuke Waldorfhantverkaren från Orust.
Trubaduren och Litteraturvetaren genomförde fyra entimmesprogram under festivalhelgen. De hade också fått musikalisk förstärkning i form av Trubadurens bror, den dragspelande Revycharmören. Konsertlokalen var något oortodox denna gång – ett öltält placerat på en asfaltsparkering, som i sin tur låg på behörigt avstånd ifrån de vackra båtarna i hamnen. Detta hindrade dock inte den entusiastiska publiken från att komma i horder till samtliga föreläsningskonserter. 


Både Litteraturvetaren och Trubaduren hade annars känt en viss oro inför just dessa uppträdanden. Febrilt hade de letat efter Taube-visor om Tjörn – utan att lyckas. Det är ytterst märkligt att Taube så konsekvent har undvikit denna ö i sin visproduktion. I sin prosa är han däremot frikostig med sina hyllningar. Så här skriver han till exempel i Västlig horisont:
Tjörn ter sig väl för de flesta av oss svenskar som ett litet främmande rike, någonting i stil med Andorra, Azorerna eller spanska Cerdanien i Pirineos Orientales fastän nordiskt, med utpräglat västlig horisont. Tjörn är av naturen otillgängligt, marken är otillgänglig. Det kan man inte säga om befolkningen. Folket på Tjörn är ju berömt för sitt utåtvända kynne, sin rapphet, sitt förstånd på köpenskap och sitt originella skämtlynne under vilket bor en starkt traditionsbunden gudsfruktan. [- - -] Men vad som är rent av häpnadsväckande det är tjörbornas förmåga att förena sin djupa känsla för gammalt och fornt med en ständigt fortgående förnyelse och anpassning ifråga om nutida näringar och kultur.


Nog låter det som att en närig handelsman Flink lika gärna hade kunnat slå upp sin handelsbod i Skärhamn? Eller varför inte en Maj på Myggenäs? När Litteraturvetaren och Trubaduren inför sina konserter i Skärhamn funderade över fenomenet kom de fram till en rad olika Taube-visor som borde ha skrivits om Tjörn. Favoriten var nog ändå ”Så skimrande var aldrig Bleket”.
Å andra sidan ska man kanske inte hemfalla åt sådan lokalpatriotism när Taubes Bohusländiktning behandlas. På samma sätt som Taube i sitt berömda företal till Strövtåg i Ranrike, riktat till ingen mindre än Hemingway, beskriver Bohuslän som centrifugalt, finns det ju i hans egen diktning från detta landskap en strävan utåt, bortom det provinsiella. Den västliga horisonten är fri och öppen för världen, oavsett om det handlar om Göteborg, Hållö eller Tjörn. Paradexemplet är väl visan ”Min älskling”, skapad på Ängön mitt under brinnande världskrig. Här ympar Taube en bohuslänsk, skär vildros på den skotske romantikern Robert Burns’ röda rosenbuske, samtidigt som han låter en tvättäkta rioplatensisk tangomelodi blåsa in från andra sidan av Atlanten och fylla det bohuslänska landskapet. Centrifugalt var ordet. 


Under det fjärde och sista uppträdandet på Träbåtsfestivalen siktades helgens andra gråtande man. Det var en kraftig karl i övre medelåldern, vars muskulösa kropp skvallrade om ett liv med kroppsarbete. Han satt längst fram och sjöng med i samtliga visor, även den som fick avsluta hela sejouren i Skärhamn: ”Därute så tyst”. Denna tämligen okända Taube-visa är utformad som en valsdialog mellan en konstnär, herr Brunander, och dennes inspiratör, tillika danspartner, fröken Eva. Herr Brunander intygar med emfas att han trivs alldeles utmärkt i sin skärgårdsvik, medan fröken Eva lika envist försöker locka honom till Paris. Avslutningen, som fick den kraftige mannen i publiken att fälla några stilla tårar, är triumfatoriskt magnifik:
”Ånej, herr Brunander, än är Ni för ung
för att stänga Er in i en vik
i en enslig natur och bli gammal och tung –
konstlivet brusar förbi Er.
Landet, ja, ja! Av och till! Det går bra,
låt oss tala därom i Paris!”
”Ja, men var finns Ni där?”
”Jo, på La Grande Chaumiére!”
”Åh! Jag flyger till Er, fröken Eva!”


Det är vackert med gamla träbåtar och idylliska skärgårdsvikar, men även förnyelse och centrifugalkraft är vackra och helt livsavgörande inslag för både platser och människor. Fast allra vackrast är väl ändå gråtande män på en brygga eller i ett öltält under en Träbåtsfestival i Skärhamn.