Sveriges första deckardrottning såg mord på de blanka Bohusskären

Eggskär är månadens GP-fyr i december 2021.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Klädesholmen, höst. Det blåser snålt och kallt. Från Hjärteröfjorden kommer Sjöräddningen dånande mot den smala passagen utanför Claes Hakes fantastiska skulptur ”Tro hopp och kärlek”. Det är en båt i Gunnel Larsson-klassen som gör 34 knop. Det ser ut som om den går för fullt. Någonting har hänt.

Rakt fram syns Eggskärs fyr, månadens GP-fyr. En trålare på väg in. Den viktiga inseglingsfyren kom på plats 1904, snart utrustad med Gustaf Daléns världsledande AGA-ljus på toppen av det drygt sju meter höga tornet.

Det vita stenkumlet med svart midjebälte en bit ifrån fyren sattes upp redan 1867. En perfekt kombination, kumlet och fyren, och jag tänker på drottningen och tornet i ett schackspel jag köpte en gång på den engelska ön Lindisfarne.

ANNONS

Ut till Lindisfarne går bilvägen på havsbotten. Vid ebb kan man köra ut till ön, när tidvattnet sveper in får man vackert vänta. Vid fastlandet finns en tidtabell med olika klockslag för färd ut till ön.

Men när vi kom där den gången i vår gröna Folka så missade vi varningstavlan. Vi var helt enkelt glada över att ha fått upp farten i den långa backen ner mot havsvägen.

– Bloody fools! morrade en man i uniform när vi vacklade upp på Lindisfarne, rätt blöta om fötterna.

Till höger om Eggskärsfyren skymtar husen på Flatholmen, spelplats för Emilie Flygare-Carléns roman ”Rosen på Tistelön” som gavs ut första gången 1842. I somras blev boken högaktuell när en dramatisering av Ellen Mattson sattes upp som utomhusteater på Åstol.

Så fort jag fick nys om det där med teatern skrev jag genast in Obs! Glöm inte Åstol! i mobilkalendern.

Utomhusteater i Bohuslän kan ju vara fantastisk när text och miljö samspelar. Jag minns fortfarande Strindbergs ”Hemsöborna” framspelad på Röds Postgård på Orust med en uppburrad Carlson som gick i clinch med Gusten medan ljuset föll över berget.

”Rosen från Tistelön” är true crime, en berättelse som utgår från ett autentiskt rättsfall som Emilie Flygare-Carlén, den första deckardrottningen, fick av sin bror Edvard, häradshövding i Strömstad. Det är en kärv historia, återgiven i ett rättegångsprotokoll från Hede Tingsrätt.

ANNONS

Två smugglare, far och son, dödar besättningen på en tulljakt i närheten av Hamneskär under en nattlig smugglingsräd. Det brutala brottet ligger som en klangbotten i romanen. Men det finns ett vittne, det finns bevis. Allt kommer att uppdagas.

Samtidigt ligger ett Shakespearefilter över romanen, det är Romeo och Julia på de blanka bohusskären. Gabriella, Rosen på Tistelön, dotter till mördaren, förälskar sig i sonen till offret och saken är klar.

Vi seglade söderut mot Åstol i augusti. Precis i rätt tid till sista föreställningen. Vi passerade Skärhamn, vek av genom den smala Hjärteröleden, nu fartbegränsad till 5 knop. Det var på tiden. Tidigare kunde snabba båtar dra som vinkelslipar genom rännan och helt missa platsens säregna charm.

Det fanns bara en sak att göra. Kliva i, sätta axeln till, försöka knuffa.

När vi väl tråcklat oss in i ett fullsatt Åstol visade det sig att jag noterat fel datum i mobilen. Sista föreställningen hade gått dagen innan. Vi kunde bara gå runt på ön, ta in perspektivet mot Pater Noster. Och deppa lite över teatermissen.

När vi seglade tillbaks var fyren på Eggskär nästan självlysande mot en djupblå augustihimmel. En vit IF gled tyngdlöst förbi, Tord Sundéns vackra uppföljare till Folkbåten. Och snart var vi framme i Hjärteröleden med sina två ingångar, Stora och Lilla Jungfruhålet.

ANNONS

Vi tog Stora Jungfruhålet, smalt och lurigt. Jag har ett vagt barndomsminne att ha åkt med ”Bohuslän” just här en gång, men jag kanske minns fel. Var det ens möjligt?

– Jag har hört att Sune Nilsson, lotsen, gick igenom här med Bohuslän för rätt längesen, berättar Jerker Paulusson, kapten på Bohuslän, när jag tar kontakt med ångaren lite senare. Misstänker att de nog gjorde det ibland när hon gick i linjetrafik.

När vi gått igenom Hjärterörännan kokade ett litet Tjörn Runt-minne upp. Det var verkligen inte nödvändigt. Det där hade jag ju förträngt för länge sedan.

Över tusen båtar på startlinjen det året, en var Pelle Pettersons tolva ”Sverige” i stora klassen; vi seglade i minsta klassen med en Bohusjulle.

Jag minns inte om jag väjde för något eller vad det nu var, men jag satte i alla fall upp vår julle på ett välkänt svart grund precis i vattenbrynet.

Det fanns bara en sak att göra. Kliva i, sätta axeln till, försöka knuffa. Men jag fick inget grepp för fötterna nere i vattnet, jag bara halkade och gled och slant. Det var ju inte långt från land. Folk noterade det, det hela blev rätt publikt. En farbror i blå målarkeps med uppvikt skärm en bit ifrån böjde sig fram och tittade intresserat på hur jag slirade runt i vattnet. Sen ropade han:

ANNONS

– Nej, du! Nu får du väl ta i lite om du ska komma av det där grundet idag!

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS