Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Här håller man stilen.  Bild: Malin Clausson
Här håller man stilen. Bild: Malin Clausson

Malin Clausson: Svärmor karantänar med stil

Malin Clausson ser en sällsam naturkraft flytta in på äldreboendet.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det är en solskenshistoria på många sätt. Även om den också ska visa sig innehålla ett kraftigt ösregn. Min kära svärmor, snart 90, har fått plats på ett äldreboende. Mitt under pandemin.

– Äntligen, säger hon och kan nästan inte bärga sig förrän hon är på plats och satt i karantän i sin nya lya. Exakt hur trött hon är på sin gamla lägenhet, tre trappor upp utan hiss och med ett badkar som kräver en gymnast för att komma i, pratar vi inte mer om. Sedan hon för snart ett år sen halvt slog ihjäl sig hemma i köket är det här är ett högst emotsett besked som har väldigt lite med covid-19 att göra. Trots att det är ett äldreboende vi talar om.

Hon är av den ognälliga sorten. Är det något som fattas henne säger hon oblygt till. Men att sitta och tycka synd om sig själv ligger inte för henne.

Listor skrivs, detaljplaner läggs och tre söner åker ner från olika delar av Västergötland till sin mor i Ystad för att hantera flytten och det som blir kvar efter den.

Vi andra håller oss på social distans och ligger mest på stranden. Där får vi sedan rapporter om hur många flyttkartonger som burits upp och ner för trappor, hur tavlor och porslin och annat kvarvarande fördelats och det är ovanligt pragmatiskt hanterat alltihop. Inget drama över huvud taget. Inte förrän det visar sig att det blir kassler till lunch för svärmor första dagen på äldreboendet. Snudd på katastrof (hon gillar verkligen inte rökt kött). Hon som hade sett så mycket fram emot den här lyxen med lagad mat serverad två gånger om dagen. Ovan på denna kasslerkatastrof ramlar hon första kvällen i sin nya bostad och skadar ett par fingrar. Men hon överlever alltihop och nästa dag vinkar hon glatt med blåtejpad vänsterhand från sitt fönster och berättar att den kokta torsken till lunch smakade absolut ingenting men där var i alla fall rikligt med gröna ärtor till och efter att ha fått in lite kryddor på rummet så var problemet med torsken ur världen det också.

Hon är av den ognälliga sorten. Är det något som fattas henne säger hon oblygt till. Men att sitta och tycka synd om sig själv ligger inte för henne. Synd var det däremot om den klent begåvade människan på det kommunala bostadsbolaget som tyckte att hon, i högsta grad en riskgruppsmänniska, skulle öppna sitt hem för visningar medan hon höll på att packa.

– Blir inget med det, sa svärmor och det blev det inte heller.

Gott så. Medan svärmor karantänar sig i nya lyan bränner vi andra upp oss på Ystads vackra stränder, äter goda middagar i prunkande trädgårdsidyll hos kära släktingar, och lagom till det är dags att vinka adjö för denna gång kommer regnet. Då går också bilen sönder. Alltihop faktiskt ganska exakt en kvart innan vi ska ropa hejdå till svärmor som står där med sina tejpade fingrar vid sin franska balkong.

– Så där är ni, säger hon när vi genomblöta kommer gående med andan i halsen.

– Det regnar in när jag har öppet, konstaterar svärmor och låter oss förstå att det här ska vi inte dra ut på.

– Nästa gång vi ses är min karantän över, då kan vi umgås ute istället, på behörigt avstånd, säger hon och lägger till:

– Kör nu försiktigt hem.

– Jadå, ropar vi, orkar inte riktigt gå in på att bilen pajat, och går regnvåta till stationen för att sätta oss på tåget till Göteborg. Solen ute har lagt sig bakom regntunga skyar. Men inne på äldreboendet Ljuskällan lyser en ny hyresgäst upp tillvaron. Var så säker.