Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/9

Lars Hjertberg: Stockholmaren som skulpterar göteborgarnas hjältar

Ingo kom i lastbil - Karin Boye framträdde först i gipsversion.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Karin Boyes händer glänser av kärlek. Många har till och med vågat dra med fingertopparna över hennes vänstra ansiktshalva, den där skulptören Peter Linde markerat kindbenet lite extra. Luggen är knivskarp och blicken fast, men i kinden får hon liv.

Den älskade poeten står nu vid sidan av Göteborgs Stadsbibliotek på sitt tjugofemte år. Låt vara att det blev en kort utflykt till Trädgårdsföreningen när biblioteket byggdes om och till.

– Det där blänket i den slitna bronsen såg jag och min fru Sia första gången i Rom. Det var en figur i Peterskyrkan som folk kysst fötterna på så många gånger att tårna nästan var på väg att suddas ut. Som om kyssarna fått dem att smälta.

Det är onsdagsförmiddag i familjen Lindes villaträdgård. Höstlöven lägger sig som ett täcke över gräsmattan och ger för någon månad trädgårdens skulpturer en varm och mjuk sockel i rödbruna toner. För här, alldeles mellan de två sista stationerna på Saltsjöbanan – en knapp halvtimmes resa från centrala Stockholm – har känsliga händer skapat konst i närmare ett sekel.

– Jag var nog 19 år när jag kom hit första gången, säger Peter Linde som firade sin 75-årsdag i början av året.

– Mina föräldrar kände på något sätt till Gustaf Nordahl som var en etablerad skulptör. Jag tog mod till mig och sökte upp honom för att fråga om han kunde tänka sig att bli min mentor. Gustaf var fantastisk, och jag kände mig hemma här från första dagen. Han var inte en sådan där som hela tiden skulle tala om hur jag skulle göra. Vi kunde stå länge och jobba här i ateljén och prata om vad vi uppskattade i konsten. Och dessutom gav han mig ett gott råd:

”Du ska inte gå och oroa dig för det ekonomiska – glöm allt vad pengar heter. Gör bara alltid ditt bästa, så kommer det där andra att lösa sig.”

– Det rådet har jag följt, och det har funkat i alla år.

Den unge Peter Linde hittade inte bara sin mentor och själsfrände i Saltsjöbaden, där i familjen fanns också Gustafs dotter Sia som blev fru Linde innan 60-talet var tillända.

Ingo lastas på flaket i september 2011. Bild: NILS PETTER NILSSON
Ingo lastas på flaket i september 2011. Bild: NILS PETTER NILSSON

Men innan vi helt förlorar oss i konstnärens varma känslor för såväl hustru Sia som staden Göteborg, kastar vi en snabb blick i backspegeln. Hur började egentligen det här intresset för konst, form och färg?

–Jag växte upp på Toldbodgade i Köpenhamn, alldeles vid sidan av Nyhavn. Kriget var just över men man kunde fortfarande märka på människorna att de var märkta av de där åren. Farfar målade en del, och han och jag brukade ofta gå på museer tillsammans: Statens Museum for Kunst, Glyptoteket och Den Hirschsprungske Samling.

– Farfar Harry var mest intresserad av motivet, medan jag nästan alltid fångades av formen. Livet i en arm till exempel, och den sortens detaljer. Stora konstnärer, som Michelangelo, Rembrandt och Sergel lyckas alltid förmedla en livskänsla, då behövs inga ord eller förklaringar. Det där är absolut grundläggande för en riktigt bra skulptur.

Jag hade fått en beställning från Huddinge på en Karin Boye-skulptur. Hon bodde ju där en tid efter att hon lämnat Göteborg. Under det arbetet läste jag nästan allt Boye skrivit och började snart till och med att drömma om henne.

Peter Linde minns ännu hur han åtta år gammal fascinerat beundrade Einar Utzons ryttarstaty av Kristian X som 1954 tog plats på St Annæ Plads ett stenkast från hemmet, men bara något år senare bröt familjen upp från kvarteren öster om Nyhavn. Peters far Jørn hade fått ett jobb i Stockholm. Ett hem hyrdes i Djursholm och Peter började bli alltmer målinriktad, konsten drog. Fast det skulle dröja till sena tonåren innan han äntligen bestämde sig för att söka svenskt medborgarskap, en förutsättning för att antas på Konsthögskolan.

– Det är konstigt det där. Jag hade inga andra tankar, säger Peter Linde och kastar en blick ut i trädgården där ett och annat äldre verk av Gustaf Nordahl möter modernare skapelser som formats i hans egna händer.

– Hon där är inspirerad av en Munch-tavla och ska snart till Norge. Du ser: hon står och plockar äpplen och det ligger ett äpple vid hennes fötter. Det är precis som i tillvaron, man tar ett äpple men ett och annat faller bredvid. Och när äpplet finns där gäller det att kunna sträcka sig efter det, fånga möjligheten.

Det skulle dröja ända till sent 1980-tal innan Peter Linde greppade tillfället att få presentera sig för Göteborgspubliken. En ren sinkadus gav chansen:

– Jag hade fått en beställning från Huddinge på en Karin Boye-skulptur. Hon bodde ju där en tid efter att hon lämnat Göteborg. Under det arbetet läste jag nästan allt Boye skrivit och började snart till och med att drömma om henne. I en dröm såg jag plötsligt hur hon kom emot mig här utanför på bron, alldeles intill vårt hus. När hon kom närmare började jag att gråta, för i drömmen kände jag hennes sorg så starkt. I den känslan vaknade jag.

– För Huddinge hade jag gjort henne sittande. Nu tänkte jag att jag måste fånga henne som jag såg henne i drömmen också. Och jag mindes en av hennes strofer:

”Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram – men av skräck var brynjan gjuten och av skam.”

– Då gjorde jag en ny skulptur av henne på eget bevåg, utan att ha någon beställning. Och nu blev hennes klänning som en enkel brynja. Efter ett tag fick någon i Göteborg nys om att jag hade den där skulpturen och bad mig att komma och ställa den på stadsbibliotekets podium i samband med ett föredrag.

– Efter föreläsningen körde jag hem gipsfiguren igen, men sedan dröjde det inte länge förrän det kom en beställning från Göteborg och jag lät gjuta den stående Karin Boye-skulpturen på Bergmans konstgjuteri i Enskede. Dit har jag nära och kan åka och putsa på slutfinishen in i det sista.

– Det är först då det verkliga jobbet börjar, som Gustaf brukade säga.

Nu hade Göteborg på allvar fått upp ögonen för skulptören Linde i Saltsjöbaden och fler beställningar följde:

# Mimi i Kyrkbyn.

# Rullskridskoflickan i Kortedala.

# Ulf af Trolle vid Handelshögskolan.

Och kärleken är av allt att döma besvarad:

– Jag märkte det redan vid mitt första besök. Det är fantastiskt hur väl man blir bemött. I Stockholm kan det vara lite snorkigt, men i Göteborg är det alltid väldigt trevligt.

Peter Lindes femte uppdrag för rikets andra stad kom också att bli hans hittills största, och hösten 2021 har det gått exakt tio år sedan den slagkraftiga skulpturen av tungviktsboxaren Ingemar Johansson, ”Ingo – the champ”, avtäcktes utanför Ullevi. Att vägen dit var en febrig kamp för konstnären visste få.

– Jag hade fått låna min plåtslagares gamla folkabuss för att själv forsla ner statyn till Göteborg. Den väckte ju viss uppmärksamhet där den låg helt synlig på flaket; och folk passade på att bilder. Men under transporten kände jag mig allt sjukare. Jag hann precis vara med när dom borrade hål i sockeln så att han kom rätt i position. Sedan var jag bara tvungen att gå och lägga mig på hotellet och sova. Det blev inga invigningsfestligheter för min del.

Hur gjorde du för att lära känna Ingemar Johansson?

– Det fina med honom var ju att det fanns ett oändligt antal fotografier. Jag hämtade inte posen från en enskild bild utan tog lite här och där, och hittade en rörelse som passade mig. Egentligen är det ju inte i första hand idrottsmannen som intresserar mig, utan rörelsen. Upplevelsen av liv – det är den som är det väsentliga.

Fotnot 1: Gustaf Nordahl (1903-1992) vann 1948 OS-guld i skulptur med sitt verk: ”Hyllning till Ling” som idag står utanför Gymnastik- och Idrottshögskolan i Stockholm.

Fotnot 2: Boyestrofen är hämtad från dikten ”Jag vill möta…” publicerad 1927 i diktsamlingen ”Härdarna”.

Missa inget från GP Göteborgiana!

Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.