Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Kö till Riksbanken år 1924.  Bild: KAMERAREPORTAGE
Kö till Riksbanken år 1924. Bild: KAMERAREPORTAGE

Erik Andersson: ”Spärra dina konton”

Världens gångs Erik Andersson tappar bankboken.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag kom in på ett bankkontor på Västra Hamngatan för att köpa en check.

– Jag tror att jag vill ha en Eurocheck. Vad är det?

– Det är ingen check på det viset, utan mer som ett konto. Jag tror inte att vi har det här, sade bankmannen. Men jag kan höra med Ingela.

Han vände sig till sin kollega, som gjorde avvärjande åtbörder.

– Nej, det var de här som jag skulle betala till som ville ha en Eurocheck, sade jag.

Fast det står här att man måste ha fast arbete. Fast anställning. Det har jag aldrig haft.

– Vilka är det då? undrade bankmannen. Ett företag?

– Ja. Men det går väl bra med en vanlig check.

– Javisst. Inga problem. Är du kund här i banken?

– Nej, sade jag och tänkte efter. Var är jag någonstans, förresten?

– Nordbanken.

– Jo, jag nog faktiskt ett konto här. Men jag har inte med mig bankboken.

– Får jag be om personnumret.

Jag gav honom numret inklusive de fyra sista siffrorna.

– Får du upp något där?

– Jodå, det stämmer, sade bankmannen.

– Faktum är att jag kanske antagligen har tappat bankboken. Kan du se där om det har skett några uttag den senaste veckan?

– När tog du ut något senast?

– Vet inte, sade jag. Men det var minst en vecka sedan.

– Femte juli var det sista.

– Det var skönt. Då är det inte någon tjuv och rackare som fått tag på den.

– Nu får du fylla i den här, sade bankmannen och räckte över en blankett.

– Går det bra med irländska pund? sade jag när jag hade fyllt i de första raderna.

– Det möter inga hinder. IRP heter det.

Jag plitade ner det sista och räckte över blanketten.

– Sådärja, då kan du sätta dig ner en stund, sade bankmannen.

Jag stod kvar.

– Det tar en liten stund. Du kan också gå och titta på husen där borta.

Jag gick och tittade på husen där borta och drog mig sedan långsamt tillbaka mot disken. Snart dök bankmannen upp igen.

– Vad kostade själva checken? undrade jag.

– Sextiofem kronor.

– Jaha. Men om du själv hade sådana här utlandsbetalningar, hur skulle du göra då? Kan man betala med ett Visakort?

– Det kan man nog. Men det där är så dyrt, sade bankmannen och pekade på en broschyr som stod på disken, det kostar fyrahundrafyrtio om året. Det finns ett annat som bara kostar tvåhundratjugofem.

– Så det kanske inte blir billigare egentligen. Fast det står här att man måste ha fast arbete. Fast anställning. Det har jag aldrig haft.

– Jaså, sade bankmannen.

– Men jag har ju en inkomst.

– Jaha.

– Så det kanske inte är så kinkigt?

– Nej.

Jag fick syn på en annan broschyr.

– Det finns ju American Express också. Är det likadant?

– Det är det säkert. Nu får du gå bort till kassan där.

– Jaha, tack så mycket.

Efter att ha betalat i kassan fick jag syn på broschyren ”Spärra dina konton” och plockade med mig den.