Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/12

John Brovik: Sommarskuggans sommarborg ligger högt som Muckle Flugga

Månadens GP-fyr i maj 2022: Sollid.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag satt på en vitmålad veranda, någonstans mellan Edshultshall och Hälleviksstrand.

Det var ju bara maj, men sommarvarmt redan. Perspektivet framför mig blev som en bildsättning av anslaget i Evert Taubes ”Inbjudan till Bohuslän”. Bohusläns Höga Visa, lika vanlig på bröllop som begravning:

Som blågrå dyning bohusbergen rullar

I ödsligt majestät mot havets rand

Men mellan dessa kala urtidskullar

Är bördig jord och gammalt bondeland

Jag visste att blåa Skagerack skar in där ute genom Kråksundsgap, men bohusbergen blockerade effektivt gapet, ett av Bohusläns värsta blåshål. Rätt fram glänste Sollids fyr i majsolen. Den vita cylindern liknade mest en minimal Rhenborg, byggd på en helt omöjlig plats.

Bredvid mig, på en mycket liten stol av röd plast, satt en treåring som plötsligt kunde säga de mest oväntade saker.

Sollids fyr, ett fantastiskt landmärke som syns på långt håll när man seglar förbi ute i leden. Själva fyrlyktan togs ner redan 1941 när Kråksundsgaps fyr på Bråtö i sundet kom på plats, men sockeln finns kvar som en utmaning.

Man borde klättra upp dit någon gång, umgås lite med berget.

Bredvid mig, på en mycket liten stol av röd plast, satt en treåring som plötsligt kunde säga de mest oväntade saker. Han tittade på mig, pekade mot det vita tornet.

– Farfar, sa han, däruppe bor Sommarskuggan, det är hennes sommarborg. Man kan vinka till henne om man åker förbi. På vintern bor Sommarskuggan i en annan borg, den är alldeles grå och det är snö alltid.

Sommarskuggan är alltså en TV-figur i ett program som vår treåring följer med högt uppskruvad inlevelse. Sommarskuggan kan väl närmast liknas vid en mycket avlång, svart kattfigur med vita morrhår. Sommarskuggan är rejält busig, hon glider in och ut i handlingen. Svårfångad är Sommarskuggan. Och om man inte ser upp kan man få skuggslem på sig.

Varje gång det händer slår treåringen ut med händerna och ropar:

– Åh nej! Skuggslem!

Jag tyckte det var rätt underbart att tänka sig Sommarskuggan med sommaradress Sollids fyr. Rätt som det var kunde hon glida nerför berget till vår trädgård, ställa till lite oreda. Få saker att försvinna. Lämna en dutt skuggslem efter sig. En treåring kan få oss att se världen ur ett helt nytt perspektiv.

Jag hade ju aldrig varit uppe på Sollids fyrplats tidigare, nu fanns inga ursäkter längre.

Jag måste se Sommarskuggans borg på nära håll.

Man går helt enkelt längs vägen mot Edshultshall, ett stycke efter vägbanken kliver man över diket och in i skogen. I skogsbacken ligger en trätrappa som visar vägen längs en slingrig led, markerad med blå punkter på berget, halvt borttvättade av regn och blåst.

Det är rötter, stenar, sly och ljung. Det bär upp, upp. Men utsikten vid fyren förlåter allt. Sollids fyr ligger högt, nästan 50 meter över havet och panoramat ut över havet tar bokstavligen andan ur oss efter en svettig klättring.

Det finns förstås fyrar på högre platser i landet. Högbondens fyr, som ligger en bit ut från Bönhamn på världsarvet Höga Kusten, drar till exempel iväg ytterligare 25 höjdmeter och är Sveriges näst högst belägna fyr.

Högbonden är en mycket brant ö och för att få till bygget var man tvungen att anlägga en linbana upp till toppen. Idag är fyrmästarbyggnaden vandrarhem och förstås en särskilt bra plats för Thomas Ledins temaalbum ”Höga Kusten”. Det här är sånger som imponerar på mig, ett slags Frödingskt strövtåg i hembygden där Ledin borrar sig ner till sina rötter. Till sina barndomsminnen, till sin farfar som gick i tåget i Ådalen 1931. Och det var alltid lille Ledin som fick hjälpa till när farfar skulle snickra:

Hör farfar min, hur han ropa:

Vars nå är hammarn? Skynda på!

Ja, det var alltid nåt som var trasigt

Skulle lagas fixas till

Och det var alltid mej han ropa på

Jag tänker lite på Högbonden när vi äntligen står uppe vid Sollids fyr, men mest ändå på fyren Muckle Flugga som Världens gång tidigare berättat om (Vg 210220). Det är höjden över havet. Det där brutala, knaggliga.

Upp till själva fyrlyktan ledde en mardrömslikt lång, mycket brant stege.

Muckle Flugga ligger på den vresigaste av platser och fyrbyggaren David Stevenson (pappa till Robert Louis som skrev Dr Jekyll och Mr Hyde och en hel rad andra klassiker) vägrade först att ens försöka bygga på den här platsen. Men nu var det krig med Ryssland. Krimkriget hade startat, och de engelska lorderna i London ville ha en fyr just här för brittiska skepp som skulle blockera ryska hamnar.

Den 2 december 1854 svepte en stormvåg över toppen på Muckle Flugga och slog in järnporten till fyren. En över femtio meter hög brottsjö. Där jag står nu skulle alltså vågen dåna rakt över toppen på Sollids fyr. Det är hisnande, omöjligt att ta in.

Den första fyren på Sollid var en underlig byggnad, uppförd 1896. Överst på några tunna järnben svävade ett litet hus med sadeltak, drygt sju meter över marken. Det var själva fyren, liknade mest en jätteinsekt som liksom av en händelse slagit sig ner på berget. I Lotsverkets fyrlista hette fyren Kråksundsgap övre. Upp till själva fyrlyktan ledde en mardrömslikt lång, mycket brant stege.

Hit upp skulle alltså fyrvaktaren ta sig med olja till fyrlampan i tjugolitersdunkar.

Fyrvaktaren hade sin bas på Högholmen en bit utanför Edshultshall. Här fanns en fyrvaktarbostad, en fyr och fast mark under fötterna.

Sen skulle då fyrvaktaren ro iland. Gå över strandskoningen. Sträva upp mot berget.

Enligt informationstavlan inne i Sollidsfyren hade fyrvaktaren sedan ”varje dag 101 trappsteg att vandra hit upp”.

Etthundraen trappsteg. Varje dag. Vinter, sommar, vår, höst. Jag hittar ingen trappa upp till Sollids fyr. Inte ett spår. Kanske finns den någonstans på Sollidsberget som en gammal Inkastig, dold av rötter och grenar.

Vi klättrar tillbaka, kryssar ner genom snårskogen, ut på landsvägen. En karavan glider förbi. Ett femtiotal mycket breda, låga veteranhojar rullar extremt långsamt, maximalt njutningsfullt fram längs landsvägen mot havet. Några gråa lockar blåser ut under hjälmarna och ekot rullar mellan bergen. Snart är glassen slut i kiosken på Hälleviksstrand.

Så är vi tillbaks på verandan och vår treåring väntar bara på att Sommarskuggan ska smyga ner från Sollids fyr och börja busa lite i trädgården. Jag väntar också.

Snart kommer hon.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.