Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Granna trålaren Sandö från Grundsund, nu också tung kvalitetsmarkör i TV-serien Bild: Britt-Marie Brovik
Granna trålaren Sandö från Grundsund, nu också tung kvalitetsmarkör i TV-serien Bild: Britt-Marie Brovik

John Brovik: Soldränkta skärgårdsön Saltön

John Brovik lägger pussel av ett Bohuslän som både finns och inte finns.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Nu har sommaren kommit till den soldränkta skärgårdsön Saltön!

Så lät det när hallåan presenterade ett nytt avsnitt av Saltön, TV:s stadiga morgonrutin i maj. Soliga skärgårdsön Saltön finns förstås inte. Den fiktiva ön består av blandade bitar Bohuslän från Rågårdsvik, Grundsund, Fiskebäckskil.

Skärgårdsmiljön är viktig, helt avgörande för skjutsen åt serien med sin lite tilltufsade, rätt krångliga befolkning. När det händer något dramatiskt ger sig kameran genast ut på jakt efter snygga övergångar. Det är flygbilder, närbilder på bryggor och hus, åkningar genom Grundsunds härliga kanal.

Kanalen i Grundsund, favoriten för kameraåkningarna. Bild: Britt-Marie Brovik
Kanalen i Grundsund, favoriten för kameraåkningarna. Bild: Britt-Marie Brovik

- Men du! Du kan väl inte se hamninloppet i Grundsund från färjan till Fiskebäckskil?

Det var en gammal kompis från Uppsala som hörde av sig. Han var däckad i sin lägenhet, tre trappor upp. Han tittade på Saltön, vårdade sina minnen från Bohuslän, tänkte på hamnen i Grundsund, på hur det ser ut när man kommer i båt.

Vad kan man se från sjön egentligen? Jag lovade att försöka ta reda på saken. Segla Skaftö runt. Studera karta och terräng och ha serien på repeat i skallen.

Det blev årets första segling, med oväntade hågkomster. Vi slörade upp genom Gullholme halsar, snart kunde vi lägga till vid Rågårdsvik. Charmiga Rågårdsvik. Ett av Bohusläns äldsta samhällen, perfekt miljö i TV för en löparrunda längs sjökanten. Eller boplats åt knarrigt original i gult hus utan el.

Jag tittade uppåt backen mot pensionatet. Jaha, där låg det. Men jag tänkte mest på båtar.

I hamnen låg ju en vacker julle. Och det var här i Rågårdsvik jag mötte ljuvliga Ljungströmaren ”Vingen 10”, seglad av Mikael Söderholm.

- En båt bara för att segla med, sa Mikael. En båt bara att njuta av och inte för att komma till en viss plats.

En Ljungströmsbåt är speciell. Den har ostagad mast på kullager, dubbelsegel som slås ut som en fjärilsvinge på undanvindar. Och språnget går åt fel håll, formspråket är cirkelbågat. En båt för starka känslor.

”Vingen 10” byggdes 1946 på Ljungströms verkstad i Fiskebäckskil, vårt nästa hamnstopp i spaningen efter Saltön. Vi tog omvägen genom Malö Strömmar. Jag gillar den här leden med sina smala passager där ”ekarna står som vårljusa drömmar” som Evert Taube skriver i Monsunen och Malö Strömmar.

Vid Råberget är det extra smalt. Berget lär ha fått sitt namn av att råseglarna förr i tiden måste brassa sina rår för att inte dunka i berget. Här mötte vi en styrpulpetare med flera generationer ombord. Han som styrde, kanske runt trettio, en tioåring bredvid studsade upp och ner. I aktern satt en farmor i gul solhatt med en tax i knät.

Färjeläget i Fiskebäckskil, i nästa sekund är vi i Grundsund. Bild: Britt-Marie Brovik
Färjeläget i Fiskebäckskil, i nästa sekund är vi i Grundsund. Bild: Britt-Marie Brovik

Först svängde han åt fel håll, tryckte oss mot berget. Nu väntade jag mig bara att höra vår båt skrapa mot den skrovliga graniten. Som ett remdrivet tandläkarborr från gamla Folktandvården. Sen ångrade han sig, svängde igen. Passerade oss med bara ett körkort emellan. Farmor log nådigt mot oss. Taxen fick en rejäl avhyvling av vår skeppshund.

Jag svalde. Vi fortsatte. Efter några timmar var vi utanför Fiskebäckskil, gled in i hamnen, förtöjde vid marinan längst in i kilen. Här låg en gång skutvarvet Lyckans Slip, anfört av en väldig, slagfärdig man som hette Evert. Vid ett tillfälle hade jag en fin liten julle inne i verkstaden. Evert hade lovat att fixa till ett halvdäck som jag trodde skulle göra båten ännu bättre.

Kyrkan i Grundsund har också en viktig roll i den fiktiva skärgårdsön Saltön. Bild: Britt-Marie Brovik
Kyrkan i Grundsund har också en viktig roll i den fiktiva skärgårdsön Saltön. Bild: Britt-Marie Brovik

Jullen var honungsgul (och såg ut ungefär som den som sjunker i rekordfart efter sjösättningen med årets Saltöbo ombord i TV-serien; jag har aldrig sett en träbåt sjunka så snabbt). Evert måttade och tittade på min julle. Sen skrattade han, rätt rått minns jag, och sa:

- Han är ju enkint!

Min julle var alltså skev, inte liksidig. Jag förstod med ens varför säljaren (en lärare på en folkhögskola) var så nästan oförskämt nöjd med att sälja den till mig.

Det blev inget nytt däck, det var liksom ingen vits med det längre. Evert följde med mig ut i solskenet på varvet. På slipen stod två stöddiga vita fiskebåtar. Vid kajen låg en skuta från Hovenäset som hette ”Luna” och längst ut glänste en däckad, rundnätt kosterbåt.

Jag skiter i jullen, tänkte jag. Skaffar en koster istället.

Hit till Fiskebäckskil kommer alltså lågstadieläraren Sara för första gången i serien Saltön. Hon kliver av färjan ”Carl Wilhelmsson”. Ett klipp senare går hon på östra kajen i Grundsund. Inifrån samhället. Ut mot hamninloppet. Så kokar vi ihop Fiskebäckskil och Grundsund, skapar Saltön. Längst fram syns en ljugarbänk med tre figurer, tre stammisar på bänken.

Saltön finns inte men skutorna har Saltö rakt föröver utanför Lysekil, närmare ordet kommer vi inte. Bild: Britt-Marie Brovik
Saltön finns inte men skutorna har Saltö rakt föröver utanför Lysekil, närmare ordet kommer vi inte. Bild: Britt-Marie Brovik

- Är det här Saltön? undrar Sara med två tavlor under armen och en resväska på hjul.

- Dom säger det ja!

Det är mannen längst ut på bänken, en filosof i blåställ, som biter av med den hemingwayska repliken. Regissören blinkar åt publiken. Överenskommelsen är klar. Nu åker vi.

Vid kajen närmast ljugarbänken med de tre gubbarna syns en stor grann fiskebåt, LL 158 ”Sandö”. Och det är inte vilken båt som helst, skapad för det slitsamma långafisket på Shetland.

”Sandö” byggdes 1948 på Löfbergs Varv Slip & Varv i Rönnäng, ute under bar himmel. I den utomordentligt heltäckande boken "Fiskebåtarna och Varven Skeppsbyggarna" (Breakwater) finns ett helt avsnitt om trålarens dramatiska historia. Och vilken tur det är för oss att fartyget finns kvar.

Julle från Fiskebäckskil, rätt lik den som sjunker i rekordfart med årets Saltöbo ombord. Bild: Britt-Marie Brovik
Julle från Fiskebäckskil, rätt lik den som sjunker i rekordfart med årets Saltöbo ombord. Bild: Britt-Marie Brovik

1975 hamnade ”Sandö” i en orkan med 15 meter höga vågor väster om ön Foula som höll på att knäcka fartyget. Lite drygt tio år senare fanns ”Sandö” vid kajen i Ystad när polska bilfärjan ”Jan Heweliusz” tappade kontrollen och kraschade rakt in i Grundsundstrålaren.

Men det gick att reparera på varv och 2011 tog Bohusläns Museum över ”Sandö” som museifartyg. Självklart är fartyget K-märkt av Statens Maritima Museer och i en sekvens av Saltön lämnar ”Sandö” kajen och dunkar ut ur hamnen. Lite senare i serien går tremastskonaren ”Westkust” förbi mot nordväst. Det är härliga bilder som sätter fart på känslorna.

Så lever fiktiva Saltön sitt eget busiga liv, fint fotad i den bohuslänska verkligheten i Fiskebäckskil, Grundsund och Rågårdsvik. Och vi fick en skön segling Skaftö runt. Jag ringde min kompis så fort vi kommit hem och sa:

- Nej, du kan inte se Grundsunds hamn från färjan till Fiskebäckskil från Lysekil.

Det perspektivet finns bara i soliga skärgårdsön Saltön.

John Brovik