Handtag, famntag, klapp eller kyss, sa vi när vi lekte Ryska posten, om någon kommer ihåg? Det var vid ett sådant tillfälle jag fick min första kyss, om jag inte minns fel, vilket händer. Ju fler gånger minnen plockas fram desto mer tillrättalagda blir de, på gott och ont, det finns forskning på det.
Så kan man sitta på ålderns höst och tro att man minns livet som det faktiskt var, när man i själva verket irrar runt i en ständigt föränderlig berättelse, löst baserad på en true story.
Det hindrar inte att den där kyssen faktiskt var motsatsen till upphetsande – han ville absolut inte kyssa mig heller, hör till saken. Det fanns ett grupptryck inlagt i leken, som jag minns det.
När levda liv ska koka ner till fiktion anlitas professionella manusförfattare till att fylla i luckorna.
Ett aktuellt exempel är ”Atlantic Crossing”, dramat om norska kronprinsessan Märta.
Hon ger där småleendet ett ansikte.
Rädd eller glad, hoppfull och sur: Märta småler.
En prinsessa av den digniteten måste förstås hålla garden uppe.
Var det så hon var? Vad hon själv skulle tyckt om hon sett sitt liv tillrättalagt enligt alla dramaturgiska regler, kan bli ämne för en uppföljare, en dokumentär, om upphovsrätt. Vem som har rätt att fiktionalisera vems liv, lägga till och dra ifrån, är inte utrett.
En prinsessa av den digniteten måste förstås hålla garden uppe. Då är ett småleende, detta så klassiska kvinnliga uttrycksmedel, praktiskt. Man sätter på sig det som en mask mot en påträngande omgivning, det får rynkorna att sträva uppåt dessutom, en klar bonus.
Men - vad nyttar leendet till om ingen ser det, om det göms bakom ett rekommenderat munskydd, ljusblått eller svart?
Det gör något med en människa om hon slutar le. Till exempel går hon miste om nyttiga hormoner, endorfiner med mera, som frigörs även vid mekaniska leenden. Hjärnan triggas av själva ansiktsrörelsen, det finns forskning på det också.
Jag är som Märta, jag småler. Till och med mot småhundar har jag börjat småle. Jag har ett behov av att markera att jag inte är avogt inställd till folks alltfler och alltmer egendomligt formade husdjur.
Vikten av friktionsfria möten i staden kan nog inte överskattas. Där är leendet ett oöverträffbart smörjmedel. Och hundägarna ler tillbaka, de som inte har munskydd på vill säga, eftersom de uppskattar folk som uppskattar deras hundar.
Nu ser jag fram emot andra tider, de som komma skall, då jag får ta vem som helst i hand igen, god dag på dig du, ska jag säga, eller, glad påsk! Sen ska jag klämma till om handen, inte för löst och inte hårt heller, men lagom länge, och småle.
När den tiden kommer blir det tillåtet att leka Ryska posten igen. Även folk som inte har lyckan att ha status som hushålls-närstående, får kyssa, krama och klappa hej vilt. De är många. Det finns ca 1,9 miljoner ensamhushåll i Sverige.
Ingen idé att idealisera småleendet dock, det kan vara snett också, överlägset ironiskt och avståndstagande, till och med kodat kumpaner emellan (tror hon att hon är nåt eller?) bakom ryggen så att säga.
Men det är en annan sorts story, som lutar mer åt true crime-hållet till. ”I dessa tider” är det lugnande att tro på småleendets snara revival. Då återgår hälsningsritualerna till normalläge, vilket medias otaliga stapeldiagram, uppdelade på kön, ålder och humör kommer att visa. Höjda endorfinhalter redovisas i egen graf och ingen säger längre ”i dessa tider”, det är lag på det.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
