Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Fiskarna får stå sitt kast.  Bild: Göran Dalhov
Fiskarna får stå sitt kast. Bild: Göran Dalhov

Göran Dalhov: Slutfiskat

Det känns ödsligt att stå med sitt kastspö när fisken är borta.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

I farmor Ruths barndomshem i Knäred hade drängen fört in en klausul i anställningskontraktet. Den statuerade att han skulle serveras lax högst tre gånger i veckan.

Det är åtminstone så historien har traderats inom min familj.

Nästan tre kvartsekel senare bjöd farmor på kokt ”Halmstalax” med skarpsås när hon fyllde 70. Då var det något alldeles oerhört att kunna vräka i sig av den rosa lyxen. Laxen hade blivit finmat. Men till vardags var fisk inget man såg fram emot på sjuttiotalet. Fisk var detsamma som transmakande makrill med stabbig spenat eller torsk med äggsås. Min bäste kompis pappa drev dåförtiden den legendariska Fiskekrogen vid Lilla Torget. Men det var ju en helt annan sak. I arbetsveckan var fisk budgetmat oavsett om den såldes i LM Ericsons personalmatsal i Mölndal eller lades upp i skolmatsalen mellan leverbiffar och korv stroganoff. Fisk serverades till och med på minkfarmarna som foder eller användes som gödningsmedel. Det kallades industrifisk.

Nu har det gått hundra år sedan drängen i Knäred (eventuellt) tackade nej till för mycket lax och vi är snart där igen. Trots nästan alla fiskarters kulinariska klassresa, hurrar man inte om det står lax på lunchmenyn för ofta. Den odlade fisken är regelns undantag.

Jag tror att vi pojkar i Sävedalen hade en självklarare inställning till fisket än vad ungdomar har idag. Naturligtvis tjuvfiskade vi den planterade ädelfisken i Östra Långvattnet. Men det var mest av prestigeskäl. I vardagslag metade vi mört i Härlanda Tjärn eller drog sutare i Bockemossen. Bulkfisket var efter ål i kraftverksdammen uppe vid Jonsereds fabriker. Favoritfisket var dock småfiskpirket i Säveån. Det bedrevs alldeles nedanför där Hemköp ligger idag. Vi stod på banken under järnvägsbron. Jag har fortfarande ett foto av Claes med en fin braxen på kroken. Nu ska ni ha klart för er att vi inte var mer intresserade av fiske än av till exempel Märklinjärnvägar, Puch Dakota eller snygga Margareta Fransson. Det hörde liksom bara till tillvaron.

På vårarna försvann vi alla ut till sommarställen utmed kusten och fiskade vårtorsk på hemmagrunden. Senare drog vi eftersommarmakrill på Krossefjord.

Många utflyttade stadsbor gjorde en ära i att dra så pass mycket torsk och spotta att det räckte en hel vinter.

Därute finns nästan ingen torsk alls idag. Och det är nästan meningslöst att ta sig ut till utsidan Kaurö och dra efter bergstorsk. Förr fanns det en tre-fyra-kilosbit åt alla. Inne i Sundet brukade vi alltid stå och dra mängder med torsk på kastspö

Men det mest alarmerande gäller ålen.

Den är nog också snart slut om man ska tro Fiskeriverkets redovisning av beståndet.

Ålen leker i Sargassohavet. Det är ett flytande tångbälte mitt ute i den atlantiska oceanens väldiga mitt. Sargassohavet värms av golfströmmen och med den som självklar biljett förs ållarverna tillbaka till hemmavattnen runt Nordsjökusterna. De unga genomskinliga ålarna förs av strömmarna ända in i de bohuslänska vikarna. På kvällen riktigt smaskar det av slående gasål ute på grundlerorna. Särskilt ute i Grönskärsviken. Har man sovrumsfönstret öppet stilla augustiaftnar då allt måsglan är borta för säsongen hörs ett stilla plaskande. Skulle man bara döma av glasålförekomsten här är de utom all fara. Lyser man med sökarstrålkastaren från storbåten i vattnet slingrar det av ål överallt.

På 90-talet slog sig många på att fiska ål med ryssja. Det kom en dansk tankbil en gång i veckan till Almösunds parkering och tankade över ål i en jättelik container med hjälp av en grov slang. Man sålde gulål på bulk till den danska fiskeindustrin. Det här var bara några år sedan. Hur det står till med ålfisket i Anråsån i dag har jag ingen aning om. Men när vi jagade änder där för tjugo år sedan pausade vi ibland med att meta lite ål till Gunnar som hade Bråland Mellangård på den tiden. Det tog sällan mer än en kvart så hade man en på. På det hela taget var ju fisket en allemanshantering som ingick i vardagen för de flesta svenskar. Att man fiskade var ju inget särskilt märkligt. Många utflyttade stadsbor gjorde en ära i att dra så pass mycket torsk och spotta att det räckte en hel vinter.

Läser man i Fiskeriverkets anvisningar för framtida hantering av fisket blir man dock nedslagen. Det är inte många arter som har en positiv utveckling. Rapporten ”Fiskbestånd och miljö i hav och sötvatten” får mig att dra efter andan när det gäller ålen. Det som oroar mest vid sidan av torskbeståndet usla status är en näst intill radering av en art.

För en gångs skull verkar det inte vara det inhemska fisket som är boven i dramat när det gäller ålen. Det är tydligen de latinska ländernas omättliga hunger efter inlagd glasål som är den primära orsaken till fallet. Skattningen av den föryngrade ålen som är mellan tre och några år har varit förödande. Den planktonlika ållarven som förs hit av strömmarna från Sargassohavet har dessutom kommit hit i betydligt mindre antal än tidigare. Så här låter samma sak på verkssvenska;

”En fertilitetsminskning på grund av miljögifter, En minskning av lekbeståndet på grund av överfiske eller habitatsförluster, en förändrad oceancirkulation på grund av klimatförändringar över Nordatlanten.”

På ren svenska betyder det nog att det är slutfiskat. Åtminstone i vardagslag.