Folkhälsomyndigheten manar oss att återgå till ett normalt liv och jag känner mig som en rånare som står på vakt utanför en juvelerarbutik och försöker smälta in i mängden.
Ska jag ha händerna i byxfickorna? Ska jag vissla?
De robusta aspekterna av återgången till normalt liv oroar mig inte. Jag kan lätt lära mig att åter skicka skicka ketchup och HP-sås till en främling på Jensens Böfhus. Jag kan se på fotboll på Rambergsvallen och förnimma den lätta doften av lagård från Elfborgssupportrarna. Vi kan åter åka spårvagn under de fryntliga premisser som i Göteborg brukar betraktas som själva definitionen på trängsel: när det är så trångt att Kal stoppar snuset i fel mun.
Allt det där är enkelt.
Det är det så att säga mer finkalibrigt normala som är svårt.
Vi har av blivit avvänjda från det. Nu nedstiger välvilliga gudar från folkhälsomyndighetens lättavtorkade molntappar och säger till oss att uppföra oss normalt.
Att uppföra sig normalt är något som förutsätter att man inte anstränger sig eller överhuvudtaget funderar över saken. Det är ungefär som att fundera på hur man knyter en slips. Om man börjar tänka blir det en råbandsknop. Eller som att tänka på ett ord. Tänk på det och det låter obegripligt. Ta vilket ord som helst. Anka. Cykel. Bröd. Kalasmat. Folkhälsomyndighet. Upprepa det fyrtiofyra gånger och det ter sig som fornbabyloniska.
Gå två hundra meter på en trottoar med föresatsen att uppföra dig normalt och du kommer att ertappa dig med att se ut som en representant för Monty Pythons Ministry of Silly Walks.
Jag har en gång observerat detta i verkligheten.
Jag ska beträda gräsmattor. Stoppa kniven i mun. Berätta pappavitsar. Använda omoderna pronomen. Fuska i patiens. Det kommer att gå bra.
Det var i samband med kravallerna utanför Bokmässan för ett par år sedan. Någon timme efter bråken såg jag tre unga män på trottoaren längs med Gamla Ullevi. När jag passerade dem hörde jag att de höll ett slags rådslag. En sa:
– Det står tre poliser därborta. Tänk på att uppföra er normalt när vi går förbi.
Jag stod sedan och tittade på dem. När de närmade sig poliserna vid hörnet av Gamla Ullevi och Fattighusån hände något med de tre unga männens motorik. De såg ut att ha glömt de övergripande principerna för promenadgång. Varje steg var liksom nytt och hängde inte samman med föregående steg.
Det har förresten blivit utmattande att träffa andra människor. Nu står jag och hör mig själv fråga om bilen går bra och sedan får jag gå in och lägga mig i en soffa i tjugo minuter.
Pandemin har alltså lett till att vi förlorat förmågan att umgås. Vi har kunnat det i trehundratusen år.
Det tog ett halvår att glömma.
Längs den utsträckta tidslinjen har vi stått vid fångsgropen och betraktat den mycket vresiga mammuten och småpratat. Vi har rest de skeva blocken vid Ales stenar och Cheopspyramiden och vi har pratat. Vi har alltid med stilla jämnmod pratat strunt. Vi har inte behövt fundera på hur det går till.
Nu har vi ålagts ett påbud om att bete oss som vanligt.
Det ska bli svårt. Men det måste göras.
Jag ska sätta igång vid månadsskiftet. Jag ska verkligen vara mitt normala jag.
Jag ska beträda gräsmattor. Stoppa kniven i mun. Berätta pappavitsar. Använda omoderna pronomen. Fuska i patiens. Det kommer att gå bra.
Och jag ska börja skaka hand med människor igen. Jag ska tydligen sluta sparka dem på smalbenet. Det sista kommer att bli svårast.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Kommentarer
Kommentera artikeln
Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.