Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Peter Minuit köper Manhattan.

Kristian Wedel: Sköna bedragare har kommit till Göteborg

"Tänk, nu har denna konstform nått Brunnsparken, i form av en man med kavaj och kaffekopp och rörande valhänta metoder."

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Scammen har kommit till Göteborg. Nej: inte skammen. Scammen. Scam är lokalproducerade gatubedrägerier med drag av teater.

Man bör låta sig bli beskojad ibland: det är att betrakta som ett lokalt kulturstöd.

Det står alltså sedan några veckor i Brunnsparken en man med en kopp kaffe. Han är välklädd, i ljusgrön kavaj och slips. Han spanar. Han gör en framstöt ut i trottoaren och kolliderar med en utvald göteborgare, gärna någon som har blicken begravd i telefon. Vid kollisionen skvätter kaffe över den ljusgröna kavajen. Den konfysa göteborgaren – bryskt väckt ur sin sömngångartillvaro över mobilen – lämnar skärrad 200 kronor som ett bidrag till kemtvätt.

Det är åtminstone så, gissar jag, som det är tänkt att gå till. Jag stod en stund och spanade på mannen med kaffekoppen, och han var inte särskilt framgångsrik. Upplägget med kaffet tedde sig opraktiskt, delvis eftersom varje försök skapade nya fläckar på kavajen. Jag följde honom i tio minuter. Kavajen blev blöt. Inga pengar fick han. Folk blev arga på honom. Jag kände ömhet för honom.

Jag bodde i New York för femton år sedan. Vi hade Steven, en scammare som opererade precis före nedgången vid tunnelbanestationen på 145:e gatan. Ibland rörde han sig ner mot bropelarna vid 125:e. Han var väl inte den bäste på Manhattan, men han hörde till det goda mellanskiktet.

Stevens utrustning var ett par guldbågade glasögon. En morgon när jag gick förbi krockade vi. Jag sa tankspritt sorry och han utbrast:

– Mina glasögon.

Ena glaset tycktes ha spruckit vid vår sammanstötning. Han grät. Han hade precis börjat på aftonskola. Han hade slutat med drogerna. Glasögonen var hans biljett till ett nytt liv. Nu var allt förstört. Jag hade förstört allting.

Upplägget med kaffet tedde sig opraktiskt, delvis eftersom varje försök skapade nya fläckar på kavajen. Jag följde honom i tio minuter. Kavajen blev blöt. Inga pengar fick han.

Jag frågade vad glasögonen kostade. Han svarade blixtsnabbt:

– 32 dollar och 95 cent sir.

– Jag har bara 14 dollar.

– Det blir bra sir.

Sedan passerade jag Steven ungefär var tredje morgon i ett år. Han vinkade alltid kollegialt med de gyllene glasögonen.

Och på en tvärgata till Times Square - ganska nära Sullivanteatern - fanns en man som arbetade med kycklingben. Han bar dem i en liten papplåda i brösthöjd och krockade med turister så att kycklingbenen - en poetisk omständighet för kycklingarna - flög över Manhattan. Han skrek:

– Min middag, sir.

New York är alltså scammarnas stamort på jorden och det underbart att detta kosmopolitiska fenomen nu har nått Brunnsparken.

Väl att märka. Scammare ska inte förväxlas med mer allmänna lurendrejare, sådana som på Manhattan går under beteckningen conmen och i Göteborg rimligen kollas skojare. USA har för närvarande en typisk conman som president. Scammaren jobbar mera sympatiskt och hantverksmässigt. När projekten någon gång blir grandiosa får de i gengäld ett brokigt drag som avslöjar konstnärliga ambitioner. Det är i sådana situationer en figur med fransk accent och vinröd kavaj kan dyka upp i foajén på Waldorf-Astoria i akt och mening att sälja Frihetsgudinnan.

Den mest missförstådda scaminsatsen i världshistorien utspelar sig förresten på Manhattan. Eftervärlden har nästan mangrant missat poängen. En dag år 1626 köpte holländaren Peter Minuit ön Manhattan för glaspärlor och krimskrams till ett värde - enligt samtida korrespondens - av 60 holländska gulden. Scenen återges alltid med allt tänkbart postkolonialt vemod: holländarna lurar till sig Manhattan och för indianerna återstår bara undergång och eldvatten.

Men i New York träffade jag åtminstone tre stadshistoriker som försynt påpekade att allt är ett missförstånd. Det var ju en scam. Det var holländarna som blev scammade. En grupp lenapeindianer från Long Island kom strosande på den urgamla indianstig som numera heter Broadway och råkade få syn på några lättlurade och förvirrade européer i vattenbrynet vid nuvarande Bowling Green. Indianerna sålde så att säga Frihetsgudinnan i farten. 60 gulden är inte så lite. Det motsvarar ett par tusen dollar i dagens penningvärde - en dagsförtjänst som Steven med glasögonen på 145:e gatan aldrig nådde upp till.

Och nu har denna konstform nått Brunnsparken, i form av en man med kavaj och kaffekopp och rörande valhänta metoder. Jag stod och tittade på honom med värme. Göteborg håller på att bli en världsstad.