Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Lars Fritsch: Så visar katten sin tacksamhet

Katter har naturligtvis ett själsliv. Vad det kan gå ut på är inte lätt att veta.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Den där katten. Ibland sitter hon på trasmattan i köket och stirrar ut i tomma intet som om hon begrundade livet, döden och kärleken. Det gör hon kanske inte, men någonting funderar hon på.

Katter har naturligtvis ett själsliv. Vad det kan gå ut på är inte lätt att veta: musjakter, favoritmaten, filosofi? Knappast status, rastänkande och idiotiska politiska läror.

Hon sitter hopkurad på soffbordet när jag bär tillbaka stolen med vars hjälp vi satt upp nya gardiner i vardagsrummet. Hon följer mig med blicken när jag går förbi. Vrider på huvudet, och när jag passerat henne slutar huvudets rörelse och hon stirrar med stora pupiller rakt in i öppna spisen. När jag ställt stolen på plats och kommer tillbaka in i vardagsrummet stirrar hon fortfarande in i spisen. Outgrundligt.

När vi träffas bakom vedboden dit vi båda här ärende, fäller hon upp svansen till hälsning och går fram till kanotställningen, ställer sig på bakbenen och börjar riva på den med framtassarna. Osvikligt.

Hon älskar sparrissoppa med räkor. Speciellt soppan. Ärtsoppa är också en favorit.

Men i perioder ratar hon viss mat, oxkött i några veckor, kyckling andra veckor, men lax och tonfisk har hittills alltid gått bra att få i henne.

Hon styr och ställer i det här huset. Är vi i köket hoppar hon inte sällan upp på diskbänken och sätter sig och stirrar uppfordrande.

När vi dricker kaffe på eftermiddagen hoppar hon ofta upp på fönsterbrädan bredvid bordet och sitter där och väntar på att bli matad med en ostskiva. OBS! – en tunt skuren ostskiva. Prästost dock, ogärna grevé.

När jag putsar steken och tar fram ett fat ur skåpet för att lägga senor och vres på till henne vet hon vad som är på gång och kommer farande ur tomma intet och sätter sig allvarligt på golvet och väntar på att bli serverad slamsorna.

Hon styr och ställer i det här huset. Är vi i köket hoppar hon inte sällan upp på diskbänken och sätter sig och stirrar uppfordrande. Hon gör tydligt att hon vill bli kammad. Man skall lägga en handduk under henne – hon flyttar sig så man kan breda ut den – och slår sig nådigt ner på den. Man skall hämta kammen och borsten. Sedan skall man kamma och borsta, länge. Hon njuter och stångar med huvudet mot borsten, och lutar huvudet bakåt och sträcker på halsen när hon blir kammad under hakan. Sessionen avslutas med att hon får en sex, sju kattgodisbitar på handduken. Dem tuggar hon i sig, hoppar ner och försvinner ner i källaren.

På kvällen vill hon ligga i knät framför teven. Inte för att hon är intresserad av programmen och inte i mitt knä, hon tycker att det är trevligare i min frus. Och om denna trevliga fru då rör på sig för mycket rusar hon upp och försvinner full av harm in i matrummet.

Hon är ute och rumlar hela nätterna. Hon har tillgång till en kattlucka ut i världen i källardörren. Hon kommer inte in igen förrän fram på småtimmarna. Då går hon och lägger sig någonstans: på en kudde i soffan i vardagsrummet, i sängen i gästrummet, uppe på värmepumpen i källaren, i sängen hos min trevliga fru, på någon hylla i källarförrådet. Hon har en favoritplats i någon vecka, sedan byter hon. När man kommer upp på morgonen kollar man var hon ligger. Hittar man henne inte blir man orolig. Det är så med individer som står en nära; de är en källa till oro.

Någon gång har hon faktiskt varit borta, inte bara funnit en ny svårhittad sovplats. Man letar men finner inte. Det har nästan alltid berott på att vi låst in henne någonstans, i en garderob, i växthuset, vedboden, källarförrådet. Hon är svart och nyfiken och rör sig ljudlöst och har smitit in utan att man sett det. Ser man inte upp och kollar att hon inte är där innan man stänger, så kan hon få sitta instängd en hel natt. Hon jamar förorättad när man lättad hittat och släppt ut henne efter att man noga gått igenom vilka dörrar man stängt föregående dag.

Inte sällan har hon lämnat en gåva på trasmattorna i köket när man kommer ner på morgonen. En avrättad mus, halv- eller oäten, efter nattens lyckosamma jakt. Den plockar jag upp och lägger i kråkmaten. Förmodligen vill hon väl betala tillbaka lite för den kost och logi vi består henne med sedan snart tio år.

Men när jag kom ner en morgon var nattens gåva inte en mus utan två ganska omogna hasselnötter på en kvist. De låg på trasmattan i köket, där muskadavren brukar ligga. Det förbluffade mig.

Har hon verkligen iakttagit att vi äter müsli med nötter till frukost? Och funderat ut att två hasselnötter väl skulle smaka de där två. De får varsin. De borde bli tacksamma.

Och tacksamma var vi ju att för en gångs skull slippa döda möss.

Men nötter, egendomligt.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.