Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Götaälvbron rivs.
Farväl. Bild: Kristian Wedel

Kristian Wedel: Rekviem över Götaälvbron

När asfalten skalades av fick vi facit - ryktet om bron var inte sant.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag såg Götaälvbron rivas från Hisingssidan. Det såg patetiskt ut, järnskelettet blev så naket när asfalten skalades av. En blå buss rullade värdigt och snörpigt förbi på den nya bron, överseende och överlägsen. Jag satt på den bussen och kände att jag svek en vän.

Under några år umgicks jag intensivt med Götaälvbron.

Sommaren 1992 var jag ”cyklande cityreporter” på tidningen GT. GT:s redaktion låg på Exportgatan på Hisingen medan city av gammal vana var beläget på fastlandet. Följaktligen cyklade jag klockan kvart över åtta varje morgon över Götaälvbron, tog till höger mot Ringön och träffade på Exportgatan nyhetschefen Bullis som meddelade att jag om tjugofyra minuter skulle intervjua Gothiacupgeneralen Andersson vid Heden. Jag cyklade till Heden. Intervjun tog tio minuter. Sedan cyklade jag till Hisingen och skrev några rader om att det gick åt åtta tusen liter lättmjölk i minuten. När jag lämnade dessa rader om lättmjölk fick jag av Bullis en liten blå lapp där det stod att jag om arton minuter skulle på presskonferens hos vägverksregiondirektör Wolffram vid Lilla Bommen.

Jag cyklade.

Götaälvbron hade färgfläckar, asfaltlappar, gångjärn, pinnar, stöttor och desperata improvisationer och lagningar. Den hade en själ.

Denna sommar 1992 var Götaälvbron min närmaste arbetskamrat. Ibland var det broöppning och då passerade ofta (i en förbluffande doft av bränt läder) en sliten och roststkäggig skuta som rullat i evigheter fram och tillbaka mellan trollhätte slussar och Älvsborgshamnen. Jag satt lutad över styret och skymtade snett under mig en styrman som hade frivakt och stod i fören och rökte och jag tyckte att det var en tilltalande bild av evigheten med denna färd fram och tillbaka i samma spår tills jag insåg att jag var som båten.

Men ofta stannade jag på brokrönet trots att det inte var broöppning. Jag tittade på älven och kranarna och barken Viking och staden. Götaälvbron hade inget av Älvsborgsbrons själlösa och grå blåsighet. Götaälvbron hade färgfläckar, asfaltlappar, gångjärn, pinnar, stöttor och desperata improvisationer och lagningar. Den hade en själ. Jag stod på krönet och det blåste västanvind och bron höll mig sällskap.

Efter sommaren 1992 började jag till min förvåning skriva en bok om Hisingen, så jag fick fortsätta att umgås med Götaälvbron. En dag klättrade jag nedför trappan vid brofästet mot Frihamnen. Där bodde en man i en stuga som var full av vrakved och fotogenlampor och fartygsrattar. Han hette Carlsson och hade hönsgård. På andra sidan brofästet fanns en veterinär som hade samlat ett kuriosakabinett av sådant som Hisingens taxar och siameser hade svalt: bollar, sadelskydd, dockor, tärningar och ett par skära damtrosor. Vi avfarten från bron nära Hjalmar Brantingsplatsen låg Kurt & Oves bilverkstad. Det var två värdiga män i keps som mycket långsamt reparerade en fiskbil. Ett svårbekräftat rykte gjorde gällande att vildkaniner fanns blott på Hisingen och inte i Fastlandsgöteborg och att parkförvaltningen därför hade placerat krypskyttar vid brofästena och Tingstadstunnelns nedfart.

Och enligt förljudande hade Vägverkets högre chefer privat slutat att använda Götaälvbron: den var så fallfärdig att den skulle rasa vilken vecka som helst. Det var inte sant. Götaälvbron stod distansen ut. Den tog sig i mål eller vad nu gamla broar kan anses ha gjort när de har tjänat ut.

Men jag kände ändå vemod häromdagen när jag såg de ensamma ljusgröna stöttorna så hjärtskärande nakna. Jag tänkte på sommaren 1992. Jag var mycket energisk och mycket oduglig och en sådan kombination leder obevekligen till att man får cykla mycket. Under dessa sommardagar av sol och slagregn var Götaälvbron min vän och medbrottsling. Den var den enda som kände till mina hemliga och kontemplativa raster. Bron var lika gammal 1992 som jag är i dag. Det var vackert och sorgligt att se den häromdagen. Jag ska minnas Götaälvbron med värme, glädje och mjölksyra.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.