Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Surfaren. Het höstsurf i kallt vatten vid ett öde Sandhammaren. Bild: Britt-Marie Brovik

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Rapportera oss till Sandy Hook ...

    John Brovik följer världens bästa sjöfararskröna i kölvattnet.

    Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

    Sandy Hook! Jag stannar mitt i steget framför ett smalt kaptenshus: rund glugg på mahognydörren, gaffelriggad vindflöjel, namnbräda under fönstret.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Vi kom från Sandhammaren där vågorna rullade in. En svartklädd surfare dök upp i skummet. Ramlade av vågen. Paddlade ut på magen. Upp igen. Och igen. Glödhet surf i iskallt vatten, en växande sport i Sverige. På Torö i Stockholms skärgård övernattar passionerade surfare i sina bilar för att vara nära rätta vågen när den kommer.

    Men här, inte en bil. Hur kom han hit? Absolut öde på parkeringen intill fyren, Heidenstammaren, som såg ut som den bara var nerkörd i myllan bakom en skärm av träd, rätt långt från havet.

    1862 fick Nils Gustav von Heidenstam upp sin revolutionerande fyrkonstruktion på Sandhammaren, ett livsfarligt ställe för fartygstrafiken, med hundratals skeppsbrott. Fyrbyggare Heidenstam var pappa till skalden Verner. När han fyllde 65 tog han bössan och sköt sig genom skallen medan familjen stod utanför sovrumsdörren och övade på födelsedagssången ”Moder Svea hör oss alla”.

    Den här rysliga historien levererar litteraturprofessorn Ingvar Holm i sin fantastiska seglingspikaresk Segla med stormen. Ingvar Holm växte upp i fiskeläget Vik några mil bort. Han är vägvisare i landskapet, han kan sitt Österlen på djupet.

    Sandy Hook. Namnbrädan på Österlen skickade mig rakt in i en av svensk seglingsprosas galnaste texter. . Bild: Britt-Marie Brovik

    Men han kan också segla en tung skuta, en Colin Archer. Hittad i Tyskland. På en rangerbangård. I Segla med stormen serverar han en friskt omtumlande mix av Shakespeare, Harry Martinson, Evert Taube, Strindberg, Heidenstam, Fröding, Blåkulla, båtkultur, seglingstaktik, skeppsduva, kriminaldrama med kylbox…

    Vi borstade av oss sanden som hade hamnat precis överallt. Lämnade Sandhammaren och den solitäre surfaren. Blåste vidare österut, mot Skillinge, och det var ju här jag hittade namnbrädan. Grå, nött, magnifik i sin avskalade enkelhet. Och så det där namnet, hugget i svart.

    Sandy Hook! Mer behövs ju inte för att skicka in mig direkt i en av svensk seglingsprosas mest härligt galna texter, Fritiof Nilsson Piratens Balaklava.

    Här berättar Piraten storyn om seglingen tillsammans med ryktbare provinsialläkaren Rolf Hallgren från Hälleviksstrand på kostern ”Akka”, byggd på Lars Hanssons varv i Limhamn 1910. I berättelsen är ”Akka” omdöpt till ”Balaklava”.

    Balaklava? Vad är nu det för båtnamn? Jag tänker på skidåkning. På windstopper. Rånarluva. Och den berömda bataljen under Krimkriget såklart (Alfred Tennyson skrev dikten “The Charge of the Light Brigade” som inspirerade Iron Maiden till ”The Trooper”, Errol Flynn och Olivia de Havilland gjorde en 30-talsrulle och 1968 kom storfilmen med John Gielgud och Vanessa Redgrave och allt handlade om Balaklava).

    Sen lär det också finnas en norsk krog där folk slogs så det blev rena Balaklava. Känns Piraten. Och kanske var det krogen som fick ge namnet åt skutan?

    ”En smart seglare var Balaklava”, skriver Fritiof Nilsson Piraten. Arton gånger gick ”det präktiga lilla fartyget” över Nordsjön och författaren var med nästan jämt.

    Texten om seglingen känns rejält skruvad. Men jag misstänker att allt är sant. Att det var precis så det gick till när kostern drog iväg mot England med kapten Hallgren, i berättelsen kallad John Mars, och Piraten själv, andrestyrman trots att det bara var två ombord.

    Andrestyrman? Ja, förstestyrman blev han aldrig eftersom han måste ha en handbok framför sig när han slog knopar, pålstek till exempel. Hur går det för en sådan sjöman? Det går åt helvete! säger kapten Mars, redan i starten på berättelsen.

    Fyren. Fyren syns knappt bakom träden vid det fruktade revet där det första dokumenterade skeppsbrottet skedde redan 1596. . Bild: Britt-Marie Brovik

    Doktorns berömda båt har jag sett. Ett tag låg den nere vid Klippan, snett emot Sjömagasinet. Den låg allt lägre för varje nytt besök i hamnen och till sist i marvatten.

    Flera år senare stötte jag på ”Akka” bakom verkstaden hos båtbyggarbröderna Ravanis på Kullen i Skåne. Båten skulle renoveras i ett omfattande projekt med stöd från Statens Maritima Museer för nya seglingar i Piratens spår med välkände Frille Kalb från Göteborg som skeppare.

    Jag vet inte om projektet lever idag, men en gång var ”Akka” en härlig koster som tog radarparet Piraten/Hallgren på långa seglingar. En går till Skottland där man gör tidernas ankartavla. I överfallsväder och svår tjocka och mycken annan farlighet till sjöss, konstaterar Piraten, kan psalmboken vara ett verksamt medel men har man ankrat i en skorsten hjälper inga besvärjelser.

    I samma veva bärgar man en vinddriven skotte ”fångad i en laxhomma en halvmil från stranden” och så var det där med den kokta hummern i hummertinan. Sånt där kan väl bara hända när Piraten är ute och seglar?

    Men höjdpunkten på resan är förstås mötet med atlantångaren ”Mauretania” utanför engelska sydkusten. Kapten och andrestyrman är redigt trötta. Skepparen knyter skotet runt foten och går och lägger sig. Blåser det upp så vaknar man väl, så resoneras det ombord.

    En fartygssiren. ”Akka” ligger precis i vägen för 36000-tonnaren på väg mot New York. Ombord på ”Akka” finns ett signalställ (present från rederiet när ”Balaklava” assisterat en skärgårdsångare i Bohuslän) och nu signalerar en yrvaken besättning till ”Mauretania”: Vill ni veta er position?

    På bryggan på tycker befälet att det är vansinnigt roligt (”vid tillfället hade man utsikt över en stor del av England”), och skickar ner en låda champagne som guppar iväg till Hallgren och Piraten. Var god rapportera oss till Sandy Hook! signalerar kostern och får signalen: Uppfattat och loggfört! från atlantångaren.

    Känslan att ligga lite i vägen, den känner jag väl igen. Vid ett tillfälle seglade vi med goda vänner in på Stockholms Ström på deras nästan elva meter långa Linjettkryssare. Vi skulle längst in någonstans vid Grand Hotell och hämta ett barn som skulle med ut. Eller om det var tvärtom.

    Allt var lugnt när vi länsade ut på Stockholms Ström. Men plötsligt befann vi oss i centrum av en kappsegling med heta trimaraner. Det var full rulle. Vi låg mitt i racebanan när segelmaskinerna ”L’Oreal” och ”Nokia” svischade förbi med bara ett kontokort emellan. En grov högtalarröst dånade ut från Slottet: Vill den lilla vita båten flytta sig!? Omedelbart!

    Och vi fick inte ens lite gratis champagne.

    John Brovik