Man behöver inte vara Janne Josefsson för att ta en titt på Göteborg utifrån en spårvagnslinje. I det berömda SVT-reportaget från 1987 åkte han femmans spårvagn mellan Örgryte och Biskopsgården och följde även två klasser i årskurs nio, bosatta kring varsin ändhållplats. Att använda kollektivtrafik för att illustrera skilda förutsättningar och villkor i en stad är förstås ett berättartekniskt effektivt grepp; man hoppar på vagnen i en värld och kliver av i en annan. Mer bildmässigt än så blir det inte.
När jag var liten åkte jag mellan spårvagnens ändhållplatser med min farmor – som ett äventyr. Vi skulle ingenstans; vi åkte för nöjes skull och hade fattat att resan var målet långt innan VM-hjältarna från 1994 lyssnade till Karin Boye.
Det här är ju en alldeles fantastisk linje. Man färdas från havet till rymden utan ett endaste byte.
Färden gick mellan hållplatserna med den lite smutsiga rutan som bioduk, där okända skogsdungar och gråa torg susade förbi. Vi pekade på höga hus och läste skyltar, men satt också tysta och tog in. När vagnen stannade med sitt sedvanliga ryck klev nya människor på som vi kunde titta på. Och vi tittade. Farmor med sin sjalett över håret och handväska i knäet, jag med en mjuk Rigi från matbutiken i Fräntorp i min hand.
Att åka spårvagn i Göteborg är knappast det smidigaste sättet att ta sig fram, men helt klart det bästa om man vill titta på folk och tjuvlyssna på deras konversationer – det vill säga allt det som man behöver göra för att lära känna en stad. Min bästa sightseeingtur i Brighton var när jag tog fel buss och fick en för mig okänd stadsdel på köpet.
Som student och boende i Majorna på nittiotalet gjorde jag fyrans spårvagn till min, med trean som förstereserv. Sen dess har det hänt en del. Fyran går fortfarande från Mölndal men har tröttnat på Saltholmen och kör istället till Angered. Man kan verkligen fatta det; vem orkar köra på i samma spår hela livet?
Att spårvagnssurfa utan farmor är annorlunda, men det känns som att hon är med mig. Det mest osannolika inträffar nämligen när jag på väg ut på äventyr ska köpa en tidning i Pressbyrån på Centralen och går fram för att betala. Vid kassan ligger den återuppståndna chokladen från förra seklet – lite moderniserad men fortfarande lika liten och med blått papper och en ko på. Rigi! Jag tappar helt fattningen men lyckas i alla fall köpa en och lägga i väskan medan jag förvirrat berättar för kassabiträdet att min farmor alltid köpte denna choklad till mig när jag var liten.
Tecknet från ovan avgör saken; jag bestämmer mig för att ta linje elva som går från Saltholmen till Bergsjön (den du, Janne) så att jag kan vinka till farmor när vagnen passerar Kvibergs kyrkogård. Elvan dundrar ut från Drottningtorget och stannar inte förrän vid Gamlestads Torg. Där händer det onekligen grejer; Gamlestan ska bli nyast i stan och är just nu en stor byggarbetsplats, men man ser redan spännande hus som växer upp ur marken. Vi passerar SKF och jag beundrar den vackra fasaden (man får blunda för några nya, fula skyltar) och fortsätter mot Bellevue (franska på göteborgska är svårslaget). När vi närmar oss Kviberg kramar jag min Rigi hårt i handen och viskar till farmor att jag saknar henne.
Det här är ju en alldeles fantastisk linje. Man färdas från havet till rymden utan ett endaste byte. Efter Kviberg börjar klättringen mot Kortedala och vidare upp genom berget mot himlen. Hållplatserna heter Nymånegatan, Galileis gata och Teleskopgatan och snart når vi självaste Rymdtorget och Komet-torget.
Vagnen töms för nya passagerare som står och väntar på att ta sig ner från stjärnorna.
Maria Näslund
