Floka : Rödluvan, vargen och annat vi hittar på tippen

Vi är många på tippen denna måndag. Återvinningscentralen heter det.

På lördagarna är det nästan tomt säger gubbarna i de gula västarna som går runt och ser till att folk inte slänger mjukplast i hårdplast och metall i containern för wellpapp. För att visa min ärlighet går jag fram till en av dem och håller upp min snöskovel som består av hälften metall och ett skaft av trä. Metall säger gubben och pekar på bingen en bit bort. Jag är i själva verket inte alls ärlig utan drar upp saker ur containrarna istället för att slänga dem när jag hittar något som ser bra ut. Med ett ljudligt Åhej fiskar jag upp en så gott som ny dammsugare för att det ska låta som jag slänger något riktigt tungt.

Det blir som en baklängesfilm, en filmremsa på några sekunder som spelas bakåt och sedan vänder och fortsätter. Alltså borde jag ropa Jehå, men så roligt ska vi inte ha.

Farbrorämne säger mitt sällskap, du får inte säga gubbe. Det är fult. Okej, männen som jobbar här då? För långt. Kanske personalen? För formellt. Det blir beteckningen man trots allt. Männen som jobbar där.

Det kan inte vara så att man sätter bo en gång om året och behöver en ny soffa, ny säng, ny cykel varje säsong.

Den där är förresten ett farbrorämne säger hon diskret och pekar på en man i yngre medelåldern som kanske går åt farbrorhållet mer än fotomodell. Trevlig och händig. En karriär som verktygsfotomodell är fortfarande möjlig, tänker jag. Måste vara jättelätt att få, så mycket maskiner och handverktyg som slängs i hörnan för elektronik en bit upp. Några tjockteves gör dem sällskap men dem ger jag mig inte på.

Man får inte slänga verktyg i metallbingen, vilket många försöker.

Tippen fascinerar mig. Samtidigt blir jag sorgsen över detta slöseri.

Det kan inte vara så att man sätter bo en gång om året och behöver en ny soffa, ny säng, ny cykel varje säsong. Är det fel färg? Grafitgrått lämnar långsamt scenen och vad kommer härnäst, poppigt gult?

Nu kommer en man bärande på en spegeldörr från 60-talet, en sådan i teak med frostat glas och vita handtag. Han ser sig om, letar efter någon som vill ha den istället för att han ska krossa den i bingen för målat trä. Jag är snabbt framme. Är den på karm? Nej, men jag har den hemma. Vill du….Ett nytt Åhej, lite svårare den här gången men de gula västarna dricker sitt elvakaffe och ser åt ett annat håll. Jag hinner till och med bädda med lite wellpapp i botten så att glaset inte ska gå sönder. Det är en finrumsdörr. Man hade finrum förut, ofta lite svalare än resten av lägenheten, och man fick inte gå in där utan lov.

Finporslin, matsalsmöbel, soffgrupp. De finare sofforna hamnar tack och lov på loppis istället för tippen. Jag talar med en 90-årig man som står och betraktar en vinröd sammetssoffa just på en loppmarknad, inte på tippen. Den är i perfekt skick, trähandtagen glänser som nypolerade och sammeten är matt utan en enda fläck. 900 kronor med stolar och allt, ett ovalt bord av mörkt trä till. En sådan hade vi i mitt föräldrahem säger den äldre mannen, i finrummet. Jag satt aldrig i den en enda gång. Inte en enda gång i hela mitt liv.

Jag lämnar tippen med min dammsugare i bakluckan. Släpkärran skramlar tom som den ska. Skippar dörren med det frostade glaset trots allt, eftersom någon tapetserat den med blommig plasttapet över hela baksidan och det är sprickor längs kanten. Så det blir Åhej ändå.

Glaset hade jag velat ha. När jag kommer hem tar jag fram det lilla docktäcket jag sydde en gång. Jag minns varenda lapp i det, varifrån varenda liten tygbit kommer. Särskilt mycket gillar jag den med Rödluvan och vargen. Det retade mig att jag inte fick med hela vargen utan vänstra benet är kapat. Men jag älskar det, just den randen. Det tyget kommer från en klänning som en liten flicka nog haft. Jag drog fram den ur en skogstipp. En sådan där man gjorde sig av med kittlar och gamla kläder genom att trycka in dem mellan några stenar. Nu finns Rödluvan och vargen kvar i alla fall, hos mig. Kanske i 30 år till, vem vet.

Floka