Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
En pizza värdig ett helgon.  Bild: Roger Larsson
En pizza värdig ett helgon. Bild: Roger Larsson

Tyko: Platser man inte minns

Tyko återvänder till sin förvåning till Skänninge.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det händer då och då att jag hamnar på platser där jag tidigare varit men har inte en susning om vad jag gjort där.

Som journalist under många år har man varit lite över allt. Man känner igen ställen man varit och gjort jobb på. Däremot är själva jobbet som bortblåst.

Nyligen hamnade jag i Skänninge. Vi körde en sväng runt det idylliska torget som har allt man kan önska sig av småstadsidyll, förutom en anskrämlig Plåt-Niklas till staty.

Bakom det gamla rådhuset ligger Vårfrukyrkan, byggd i tegel av tyskar på 1400-talet.

Och jag sa att där på Stadshotellet har jag bott.

Vi passerade pizzerian Sunrise som också kändes bekant på något sätt.

Först när vi kom hem började minnet få napp. Var det inte något med den heliga Birgitta?

En cd med gamla texter hittades i skrivbordslådan och jovisst, där låg en reseberättelse i heliga Birgittas spår.

Jag och tecknaren Ulf Sveningson, i berättelsen kallad Uffe Pictor, gjorde resan 2003, 700 år efter hennes födelse.

Och där stod att vi tog in på Skänninge ärevördiga stadshotell. Matsalen såg inbjudande ut, men ett anslag informerade om att mat skulle beställas tre dagar i förväg och man måste vara minst tio personer.

Vi fick nöja oss med ett annat näringsställe (det fanns tre till, alla pizzerior). Just det: Sunrise. Fönsterbord med utsikt över Konsum-hallen och Betaniakyrkan.

Och det var på Sunrise som jag berättade för min reskamrat Uffe Pictor om den närkontakt med heliga Birgitta jag hade haft strax före avfärden.

Jag hade legat och läst i Sven Stolpes Birgitta-biografi, där det stod att hon inte ville ligga i sin sköna säng på Ulvåsa utan lade sig på en filt på golvet, allt för att påminna sig själv om Jesu lidande.

Morgonen därpå fick jag ett samtal från en mig närstående kvinna, låt oss kalla henne härliga Birgitta. Hon var på ungdomsläger i Götene och hade sovit i en skolsal. Men gummimadrassen var trasig så hon hade legat på en filt på golvet!

Man har varit där, det är helt säkert. Men varför?

Min reskamrat lade in ett lass pizzasallad och frågade vad som hände sedan.

- Men förstår du inte! sa jag. I samma stund jag låg och läste om den heliga Birgittas filt, lade sig den härliga Birgitta på sin lufttomma gummimadrass. Det måste varit något slags tecken.

- Hon sov hårt hela natten, kan man säga, sa Uffe Pictor och varnade mig för att inte drabbats av religiösa grubblerier.

Sedan gick vi in i kyrkan där golvet var täckt av gravar. Det var katolska biskopar och tyska hertiginnor om vartannat.

Vi klev över dem och undrade om det verkligen var tillåtet. Man fick någon slags skändningskänsla – eller gravskam kanske man skulle säga idag.

- Det är nog okej, sa Uffe Pictor. De hade ju ett mer avspänt förhållande till döden förr i tiden.

Det är inte alla bekanta platser som kan förknippas med en konkret upplevelse. Somliga förblir bara bekanta, enbart förknippade med ett vagt minne. Man har varit där, det är helt säkert. Men varför?

Man grubblar och grubblar. Natten efteråt sover man oroligt – som om man låg på en filt på golvet.

Tallyho!