Plötsligt flyter det upp som en luftbubbla ur dyn i botten av en damm: telefonnumret vi hade i mitt allra första hem. Jag bodde där från det jag föddes tills jag var fyra år. Jag minns hur stolt jag var över att kunna vårt telefonnummer fast jag var så liten. På mitt CV hade jag även att jag kunde säga ecklesiastikminister och skilja på schottis och hambo eftersom min barnflicka spelade dragspel och älskade gammaldans.
Några dagar senare stiger även numret till min kompis Gunillas barndomshem upp till ytan och sedan även det till grannarna som bodde under. Fast det var ju på ett annat ställe, i en dal med villor och lyckliga familjer. Det var syrener och harmoni runt omkring mig ända till en granntant blev galen och stod och viftade med en kökshandduk över en vinbärsbuske samtidigt som hon rabblade haranger av obegripligheter. Vi bodde i en lägenhet, min mamma och jag. Det var inte så tokigt ändå.
Varför dessa minnen behagar visa sig nu, övergår mitt förstånd. Har växlingen till ett nytt år tydliggjort tidens gång och fått mig att kontakta mitt förflutna? Nyår är för övrigt en jävla skithögtid. Jag försöker komma ihåg en nyårsafton då jag haft riktigt kul - omöjligt. Jag minns rådjurssadeln från ett år och ett mäktigt fyrverkeri från ett annat, vilket tillsammans blir en ok nyårsafton. Åtminstone om man adderar en nyårsafton på Kuba då vi åt languster i ett kråkslott medan en mycket åldrad primadonna med stor inlevelse sjöng traditionella kubanska sånger med sprucken stämma till ett ostämt piano. Men jag erinrar mig också vettskrämda hundar och plågsamt sega kvällar. Och, många år tidigare, hur jag halkade och kröp uppför Skansberget i lera. Jag minns alla iskalla glas mousserande vin jag druckit med skallrande tänder. Jag älskar mousserande vin, men att skåla i bubbel med ett fastfruset leende i ansiktet iklädd tunna nylonstrumpor - vem blir glad av det?
Å andra sidan är det inte meningen att vi ska vara lyckliga, hävdar en person som tänker och vet saker i radion. Evolutionen struntar i hur vi mår, den vill bara att vi ska reproducera oss. Vilken lättnad, där har jag åtminstone lyckats: Två finfina exemplar av Homo Sapiens! Erinrar mig att jag även hört Lena Andersson prata om detta på sitt torra, analytiska sätt som jag både älskar och hatar. Man ska inte fokusera på lycka utan på mening, anser hon, om jag minns rätt. Jag får ett Youtube-klipp skickat till mig av en kompis. Där predikar Jordan Peterson att vi trivs bäst i ett tillstånd mitt emellan trygghet och utmaning. Då, menar han, när vi strävar mot ett mål, uppstår en känsla av att livet har en mening. Jag trodde aldrig jag skulle vara enig med Jordan Peterson om någonting, men kanske nu?
På mitt CV hade jag även att jag kunde säga ecklesiastikminister och skilja på schottis och hambo eftersom min barnflicka spelade dragspel och älskade gammaldans.
Fast, allvarligt, måste allting vara så meningsfullt? För mig känns det som att min hjärna ibland bara behöver vila i armarna på en amerikansk teveserie av tvivelaktigt kulturellt värde. Ungefär på samma sätt som kroppen måste få ostbågar och bubbligt vin - inomhus. Guilty pleasures kallas det numera, och plötsligt verkar det nästan vara konstigt om man inte har någon sådan. Min är för tillfället Sex and the City. Jag såg aldrig serien när den kom, det var bara Bolibompa på den tiden, så nu är jag tvungen att trycka i mig allt på en gång innan jag kan se den nyproducerade säsongen. Det är lättsmält och ibland på gränsen till fullständigt banalt, men häromdagen fällde jag en tår då Carrie sörjde sina förlorade skor från Manolo Blahnik. Tårar behöver ibland lite hjälp att hitta sin väg ut.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
