Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Dörren ingår i Maria Pohls konstverk Sårade divor, som inspirerats av professor Karin Johannissons bok Den sårade divan. Porträtt av Nelly Sachs, Agnes von Krusenstjerna och Sigrid Hjertén hör till. Konstverket är en del av projektet Art made this. Fler häftiga verk finns att leta upp lite varstans i Göteborg. Bild: Pia Naurin

Pia Naurin: Jag måste sluta med Trump

Envar sin egen terapeut, fastslår GP:s kåsör.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

De blockerade trottoaren så jag måste tränga mig mellan dem, varvid några repliker singlade iväg och slank in i mitt öra:

– Jag säljer min skilsmässa som en framgångssaga! sa den ena.

– Eller hur! sa den andra, bekräftande.

Kom hon över skilsmässan fortare för att hon vägrade vara offer? Positivt tänkande sätter synliga spår i hjärnan, precis som negativt ältande också gör, tycker sig hjärnforskare kunna se med magnetkameror. Bästa sättet att bearbeta en motgång är inte nödvändigtvis att primalskrika i närmsta skog. Att hävda att motgången i själva verket är en framgång kan också funka. Det är så Trump jobbar – sa jag högt till mig själv medan jag traskade gatan fram.

Jag har läst i en helt annan studie att man inte är galen för att man tänker högt. Som jag minns det gick rapporten ut på att man tvärtom ofta är smartare än genomsnittet – tyvärr har jag ingen källa på det – och jag hade nu nått Järntorget.

Där var det full fart i luftrummet eftersom det stod en man vid cykelställen och matade duvor. De var den här dagen därför extra många. Jag tänkte högt: han matar duvor. På det följde frågan, varför då, han är inte ens gammal.

Det är billigare att prata med sig själv än att anlita proffsterapeut är min erfarenhet. Självterapi kan vara väl så effektivt, dessutom har man fri tillgång dygnet runt.

För närvarande har min terapeut, det vill säga jag, en del att jobba med. För det första måste jag sluta följa Trump på twitter, det drar fruktansvärt mycket energi. För det andra borde jag jobba med min överkonsumtion av tv-serier. Maratontitta heter det, eller binge watch. Det betyder att man ser ett antal avsnitt i sträck. En traditionell långfilm känns kort jämfört med tre timmar House of Cards (Netflix) eller Vår tid är nu (SVT play). Ovanan kan liknas vid att sträckläsa romaner till fyra på natten. Det gjorde jag när jag var ung, vilket var till men för betygen, men jag lärde mig annat? Eller också inte.

Nu googlar jag ideligen för att fylla alla kunskapsluckor. Terapeuten inom mig säger att jag måste trappa ner det också, det börjar likna ett missbruk. Om jag fortsätter att ta in all denna ofta onödiga information som når mig överallt ifrån, får jag inte en minut över för kompostering, säger terapeuten.

Kompostering är när disparata intryck smälts ner till något användbart, något som kan föda kreativa långsamma tankar och mota bort de korta, rastlösa.

Stunder som förut var vikta för tankeflykt fylls med mobilknappandet. Det är för enkelt att kalla det tidsfördriv. Snarare är det en växande rädsla för att ha tråkigt. Tråkiga stunder blir lätt hotfulla. Man kan bli upphunnen av vaddå, tomheten?

Alltså höll jag mobilen i handen när jag hejdade mig framför dörren, se bild. Ibland tar jag Östra Larmgatan förbi NK-garaget på väg till Centralen och där dök ett kryptiskt meddelande från Agnes von Krusenstjerna upp. Då var det bra att kunna googla direkt, nu vet jag mycket mer än jag visste innan.

Mobilen är förledande praktisk. Faktum är att jag älskar att få svar direkt. Svaren leder till ständigt nya frågor, och så vidare, det tar aldrig slut.

Så jag läste på, samtidigt som jag aktade mig för cyklisterna. Det finns en cykelbana på Östra Larmgatan. Jag blir allt bättre på att akta mig. Att krascha rakt ner i asfalten kan vara fullständigt livsfarligt för den som håller högsta fart. Inte alla cyklister har hjälm. Det är viktigt att komma ihåg det.