Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Livets avlagringar: en lös ögonfrans, ett krigshot, en blåögd katt, och under det Alf Henriksons geniala vers från förr, om samma fake news som nu. Bild: Pia Naurin

Pia Naurin: Älgar i solnedgång är tabu

I homestyling är inte allt tillåtet.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är en konst att bädda en säng så den ser ut som sängar gör på Hemnet. Fluffiga täcken ska arrangeras i lager på lager, plädar med rätt sorts fransar kastas lagom spontant ovanpå, kuddar skakas upp. I vilken mån just kuddar höjer bostadspriserna är inte statistiskt fastställt, alla vet ändå att de spelar roll. I synnerhet de gråa och vita, samt den där enda klatschiga i färg som bryter av utan att det verkar ansträngt.

När kuddarna är fixade kan man lägga på 100 000 på priset. En professionell stylist kostar uppåt 40 000, hörde jag så sent som förra veckan, det kan ha varit en mäklare som sa det. Eller en kamrat som nyss sålde och sedan köpte en på samma vis stylad lägenhet. Eller någon som bara drog till med summan för att det lät bra. En leasad vit soffa ingick, en sådan som baxas runt mellan diverse visningar tillsammans med stora fång krispiga tulpaner.

Hemnet-bilderna är tänkta att skapa drömmar om det perfekta livet. Spekulanten ska se sig själv sjunka djupt ner bland kuddarna, äntligen lite välförtjänt vila. Ett liv utan vassa kanter, ett sant kuddliv, kan bli verklighet för 60 000 kronor kvadratmetern. Om man tänker sig livet efter detta. En paradisisk tillvaro. Att gunga på moln, av kuddar.

Det är klart det kostar på. Man ska sälja också och rensa inför stylingen. Allt privat måste väck, även bilden på barnet som kramar katten. Spekulanten känner inte det barnet, spekulanten ska kunna se för sig ett helt annat barn, belyst av en spotlight. Andras barn får inte stå i vägen för denna tänkta upplevelse.

Oljemålningar på landskap i guldramar och älgar i solnedgång är tabu.

Gråtonad fotokonst och affischer från New York sägs däremot väcka rätt vibbar.

Så jag bäddar och bäddar om och sliter ner lager på lager av foton från kylskåpet, lådorna fylls till brädden. Att downsiza är som att koka ner en jättesoppa till en buljongtärning, det tar sin tid, särskilt som minsta skräp har ett minne fäst vid sig.

Allt som varit kommer upp till ytan.Känslan av att störta från skyskrapans tak växer, på väg till marken blixtrat livet förbi i ultrafart.

Det går att avstå från nästan allt. Föremålen i borgerliga hem är hyfsat befriade från ekonomisk funktion, sa redan den tyske filosofen Walter Benjamin.

Interiören är individens existentiella skyddsrum, sa han också. Man kommer hem på kvällen och drar med en suck av lättnad hemmet över sig som ett skyddande täcke, ungefär.

Interiören kan också ses som ett etui för en särskild sorts människotyp, samlaren. Samlaren bortser från tingens praktiska nytta. Hon studerar dem i stället som en skådeplats för sitt eget öde, fortfarande enligt Walter Benjamin (1892 - 1941).

Boken ”Vi är vad vi köper”, är färskare. Den handlar om vår tids konsumism. Här slår professor Jacob Östberg fast att ”företagen vill förvisso ha nöjda kunder, men inte kunder som nöjer sig”. Nöjda shoppar inte lika mycket.

Katarina Graffman, kulturantropolog, förklarar i samma bok att ”människor säger inte vad de tänker, vet inte vad de känner och gör inte som de säger”.

Det låter bestickande, det med.

Vi är vad vi har. Eller är vi vad vi slänger? Vad vi behåller? Den just nu så omsusade städgurun Marie Kondo (Netflix) har sagt att man ska välja vad man ska spara, inte vad man ska slänga. Skänker saken glädje, det kan man fråga sig. Om svaret är nja tackar man saken för tiden som var, säger adjö och slutar klamra sig fast.