Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Kristian Wedel: ”Pappa, känner du till några bra ritningar på likkistor?”

Jag står och betraktar min egen löst utkastade huvudlösa överkropp. Aldrig har jag haft en starkare känsla av förgänglighet.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Hon är tolv år och jag är ganska spolad.

Endast ryktesvis hör jag numera vad som pågår. Någon sorts festkommitté sammanträder i källaren. Det är fyra unga kvinnor som sedan en månad förbereder halloween. Sent på kvällen, när festkommittén har rullat bort på sparkcyklar och min flicka dragit sig tillbaka till sina salonger, smyger jag ner i källaren. Där ligger spindelnät, skelettdelar av plast, kranier i olika storlekar och kulörer, pumpor, svepningar, kandelabrar, spindlar, lyktor, gravstenar i frigolit, skyltar som varnar för vilda zombies och en orange plasthjärna.

Den mest spektakulära pjäsen är en docka i naturlig storlek. Det är en av mina skjortor som stoppats med gamla strumpor och marsvinshö. Den är blodbestänkt av akrylfärg från midjan och nedåt.

Jag står och betraktar min egen löst utkastade huvudlösa överkropp. Aldrig har jag haft en starkare känsla av förgänglighet.

Varje kväll har kollektionen vuxit en smula.

Under måltiderna – som hon förtär med fjärran och glasartad blick – kan hon ibland liksom händelsevis kasta ut en fråga som ger en antydan om framstegen:

– Pappa, känner du till några bra ritningar på likkistor?

Jag är dålig på att besvara dessa frågor.

Men ibland deltar hela festkommittén i middagen och då brukar jag hoppfullt skjuta in desperata erbjudanden. Jag säger att jag kan vara spåtant eller monster. Jag föreslår att jag mellan äppelträden ska dra en tamp där ett självlysande skelett kan dingla. Jag säger att jag kan stå i mörkret och spela spöklikt på saxofon.

Jag går in på youtube och visar dem några sekvenser ur Murnaus ”Nosferatu”. Jag säger att jag kan berätta spökhistorier.

Då tittar kommitténs ledamöter på varandra. De ler överseende. Min flicka säger:

– Nej.

Jag är alltså oanvändbar. Eller snarare: jag är i vägen.

Men häromdagen inträffade ett mirakel. De behövde mig. Jag kallades ner till kommittén. Det var ett intrikat ärende, förklarade de. Det kunde ju bli disciplinproblem på festen. De hade sammanställt ett dokument om hur mycket läskburkar och popcorn som fick gå åt. Och kostymtävlingen måste avgöras före pizzan. Det måste vara strama tyglar. Men kommittén behövde en sanktionsmöjlighet, ett slags straff för den som inte följde reglerna. De hade överlagt i källaren och fastslagit straffet måste vara riktigt avskräckande.

De hade kommit på det.

– Den som bråkar får gå in ett rum och där står du och kör pappahumor.

Med pappahumor menas mina vitsar. Festkommittén tycker att de är outhärdliga.

– Om Edvin har tagit tre drickor så kör du pappahumor för honom.

– Okej, sa jag. Om Edvin har tagit tre drickor tar jag honom avsides och säger: ”Kungen är skadad i foten. Han har tappat tron på sig själv.”

– Du kan ju inte göra det mot oss!

Där stod frågan i fyra kvällar. Blodbadet tilltog i källaren. Pappahumor var det mest skrämmande på halloweenkalaset.

Men i lördags återkom kommittén. Min flicka sa:

– Vi har tänkt lite. Vi kan inte ha pappahumor. Det vore inte humant.

Jag har dock som kompensation fått ett annat erbjudande. Jag kan få sitta i clowndräkt inlåst i ett rum och skrika. Jag är dömd till ett bävande vrål medan hösten står blöt och svart över Kyrkbyn. Jag har tackat ja.