Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Skeppsbron 1953. Bild: KAMERAREPORTAGE
Skeppsbron 1953. Bild: KAMERAREPORTAGE

Erik Andersson: På bogsvalls avstånd

Världens gångs Erik Andersson minns en doftande göteborgsk hamnpromenad från förra seklet.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Vi var på väg hemåt efter en sen kväll på stan. Spårvagnarna hade slutat gå, och jag föreslog att vi skulle gå längs hamnen. Ulf sade att han tyckte det var tråkigt att gå där.

– Du kan inte mena allvar, sade jag. Det är ju hamnen som är Göteborgs hjärta och Göta älv dess huvudpulsåder. Här lossade redan Ostindiska kompaniet sina stolta skepp, fyllda av te, porslin och kryddor. Tänk på det nästa gång du äter te, porslin och kryddor! Det utfärdades oktrojer så att det stod härliga till. Svenska Amerikalinjen hade sitt säte här, och Svenska Lloyd, Tirfing och Transatlantic. Dräktigheten räknades i hundratusentals bruttoton. Luften var vitstrimmig av ångpelare.

– Det hjälper väl inte oss nu, sade Ulf.

Man kan ta tåget tvärs över landet, byta till färja över Irländska sjön och sedan hoppa på en buss som går hela vägen ut till Tralee och Dingle och Slea Head.

– Varje dag hjälper det oss, sade jag. Tror du att portionerna hade varit så stora på Spiskroken, Gathes, Skeppets bar och Västerhus om inte hamnsjåarna hade tvingat krögarna att inhandla allt större kokkärl, som ännu är i bruk? Bara genom att gå här nere känner vi pustar från Huang Hos slamvallar, från Goas vinkok och från brända karibiska sockerrör. Envar som har sina sinnen öppna kan här insupa världen i dess skälvande helhet.

– Du får ursäkta, men jag ser bara bakdelen på en Stenabåt.

– Hur dramatiskt tornar inte akterspegeln upp sig! Våra vänner danskarna befinner sig blott på några bogsvalls avstånd tack vare dessa trofasta bjässar. Och en bit längre fram, vid Majnabbe, väntar ständigt nya färjor på att föra oss till Tyskland: Schillers, Schrekers och Schlegels förlovade rike. På den översta sittpinnen, högt över alla gifflar, tronar självaste Goethe. Det är inte illa, skulle jag vilja säga, för en mellanstor stad i Nordpolens förgård.

– Det luktar inget vidare heller.

– Ja, nu har vi kommit till Fiskhamnen. Redan i Bibeln fiskade man i Genesarets sjö! Här landar de strävsamma fiskarna sina ymniga fångster till båtnad för de landkrabbor som annars finge äta smör, ost och sill utan sill. Fiskpinnar där bara pinnen är kvar! Jag hoppas att vår vandring längs kajerna stämmer dig till eftertanke. Och om vi skulle fortsätta vår färd över Älvsborgsbron, fyrtiofem meter över det svarta vågskvalpet, så nådde vi strax Torshamnen med dess flotta för gods- och personbefordran. Därifrån är Oslo inom bekvämt räckhåll, och på andra sidan Nordsjön hägrar engelska hamnar: Harwich i söder och Newcastle i norr.

– En Englandsresa vore förstås inte så dumt, sade Ulf.

– Man kan ta tåget tvärs över landet, byta till färja över Irländska sjön och sedan hoppa på en buss som går hela vägen ut till Tralee och Dingle och Slea Head. I en curragh ror vi med raska tag till Blasketöarna, varav en av de minsta heter Inishvickillaun, det är inte mycket mer än en klippa som sticker upp ur havet. Där kan vi sitta med sälarna och sjunga Sälarnas sång.

– Sälarnas sång?

– Ja, sade jag. Bantock har skrivit den. Det finns förresten en förnämlig inrättning här i Göteborg som heter säldammen. Vi kan gå den vägen nästa gång.

– Det gör vi, sade Ulf. Nu vet vi det mesta om hamnen.