Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Lisa: Pärlor på mig är som klänning på en räv

”Min relation till Berit har egentligen inte ändrats så mycket av att hon inte är kvar i livet.”

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Här i huset hänger en tavla av ett skepp, en fullriggare i full gång med alla segel hissade. Det är inget mästerverk. Om man tittar noga så är stormasten inte riktigt rak, det är liksom ett hack i den. Skeppet är överriggat och känslan jag får är att hela båten kommer att välta vid minsta vindpust, samtidigt som den ser ut att stå nästan stilla i vågorna. På havet går vita gäss, men fartyget lutar inte det minsta. Det är något rörande över bilden av det strävsamma skeppet som seglar mot alla odds, när ingenting stämmer.

I nedre vänstra hörnet läser jag att båtens namn är ”Abrahamn Rydberg”. Jag googlar och finner att det funnits flera skepp med namnet ”Abraham Rydberg”, alltså utan ”n” på slutet. Men jag gillar ”Abrahamn”, det ger så fina associationer till ordet hamn. Hamn är trygghet och lugn. Att komma i hamn är något att sträva efter. Nu har tavlan av Abrahamn fått maka på sig och ersatts av en annan bild. Jag har fått ärva två litografier av Arne Gadd och en av dem hänger nu på Abrahamns plats. På den här bilden finns också ett skepp, men här står båten på grund. Platsen är känd för sitt utsatta läge och sina många förrädiska grund. Båten är liten och vid första anblicken kan betraktaren missa att lägga märke till den. Långt bort i fjärran syns Väcker fyr. Jag tycker mycket om den bilden.

Jag har längtat så efter att paddla denna kalla sommar.

Berit, som jag fick ärva tavlan efter, var en viktig person för mig även om vi inte sågs så ofta. Hon var min mammas bästa vän, och min gudmor fast jag inte är döpt. Min relation till Berit har egentligen inte ändrats så mycket av att hon inte är kvar i livet. När jag tänker på henne vet jag precis hur hon låter på rösten. Hon lyckades på något vis alltid säga det där kloka och rimliga som fick mig att känna att det nog skulle bli bra. Och det gör hon fortfarande. Jag fick även ärva ett pärlhalsband efter Berit. Pärlorna är äkta och har den där matta glansen och lilla oregelbundenheten som bara äkta pärlor har. Jag funderar på hur jag ska göra pärlorna rättvisa eftersom jag inte är en person som bär pärlor. Att sätta ett pärlhalsband på mig vore som att klä en räv i en vacker aftonklänning eller äta havskräftor med vaniljsås. Jag tror pärlhalsbandet ska få ligga i ett vackert ostronskal.

Jag betraktar bilden av Gadds ensamma båt utanför Tjurpannan. Alldeles intill ligger öar i rosa bohusgranit, men står man på grund så gör man. Eller kanske står den lilla skutan inte på grund? Är det i stället så att den kämpar sig fram i den höga sjön och kommer att nå sin hamn innan mörkret faller? Jag skulle vilja fråga Arne Gadd: Hur går det för båten? Men det går ju inte, varje betraktare skriver sin egen berättelse.

Jag har längtat så efter att paddla denna kalla sommar. Det blev ett tillfälle i början av sommaren, men jag var tveksam till om det skulle bli fler. Jag är ju inte den typen av paddlare som använder anorak och kapell och ger sig ut i ruskväder. Nej, jag är en kräsen kanotist. Jag ville ha en stilla, tyst morgon innan styrpulpetbåtarna har kommit ut och havet ligger orört. Jag ville så gärna glida fram över grunda vikar och plocka det vackraste ostronskalet till Berits pärlor, men trodde aldrig den där morgonen skulle komma.

Men så kom den ändå. Den var inte som i fantasin, för så är ju inte livet, men morgonen var lugn och mild och som en extra bonus bjöd den på nosen av en säl alldeles intill min kajak. Nu har pärlorna hittat tillbaka till sitt ursprung och vilar i ett ostronskal i min bokhylla. Jag brukar heja på Berit när jag går förbi. LISA

”Det finns visst dumma frågor - fråga mig!” Bild: Räpan
”Det finns visst dumma frågor - fråga mig!” Bild: Räpan