Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Malmska valen, dess historia (och, inte minst, det påståda kaféet) är ett av Kristian Wedels expertområden. Bild: Stefan Berg
Malmska valen, dess historia (och, inte minst, det påståda kaféet) är ett av Kristian Wedels expertområden. Bild: Stefan Berg

Kristian Wedel: Om sexton år ska jag bli fullständigt odräglig

Jag dömde ut konkurrenten som en amatör med pinsamt ytliga kunskaper. Det var en bedömning som jag skulle få ångra.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Ibland får jag mejl från så kallade experter. Det är alltid olika experter, men det är alltid samma mejl. I stora drag. Experterna framhåller att jag har ett problem. Problemet är att jag har skrivit om ostindiskt porslin, makrillar eller Verner von Heidenstam utan att fråga just dem, de verkliga experterna.

Ibland har jag visserligen rådfrågat andra experter, men i de mejl (och pappersbrev) som inkommer från de verkliga experterna har jag genom vad som förefaller vara en sällsam blandning av otur och inkompetens råkat komma i kontakt med just de auktoriteter som behärskar ämnet sämst, som har missförstått alla centrala diskussioner och som rentav har dragit vanära över ett helt forskningsfält.

I stället borde jag redan från början ha kontaktat brevskrivaren. Jag borde sedan i ett kraftfullt postskriptum till min egen anspråkslösa text ha manat Göteborgs-Postens läsare att skaffa brevskrivarens böcker, där alla läsvärda tankar i ämnet redan framlagts i sin skönaste och mest fulländade form.

Av dessa brev kan man alltså lära att människan är ett revirbevakande djur.

Jag har fått sådana här brev under hela mitt yrkesliv. I början hände det att jag besvarade dem syrligt, med ett helt litet silverfat av läckert färserade spydigheter. Ibland lade jag mer tid på brevsvar än på texten i tidningen.

Men det har jag slutat med.

Jag är nämligen inte bättre själv.

Även jag bevakar mina revir.

Snarare är jag värre än brevskrivarna. I början av 2000-talet hade GP helsidor med frågesport på söndagarna. Det var på den tiden en uppslagen tidning täckte ett halvt göteborgskt frukostbord. Marmeladburkar och brödkorgar stod som små skrämda kaniner precis utanför det enorma schabrak av cellulosa och trycksvärta som varje morgon föreställde världen. Frågesportssidorna var ambitiösa och folkbildande, med många bilder och kruserliga frågor.

Och en kväll när jag var på väg ut låg i den bruna korrekturlådan på Göteborgs-Postens centralredaktion en helsida med frågor om Göteborgs historia.

Den göteborgska historien var vid denna tidpunkt – något år efter sekelskiftet – ett fält som jag diskret hade börjat muta in.

Jag stod i överrocken och läste frågorna om storwitziren Aron Jonason, Carnegieporter, Ostindiska kompaniet, Majornas införlivande år 1868, gamla Kungsporten, ölhallar och Malmska valen.

Jag kunde alla svar. Det var en behaglig känsla.

Men jag kände också ett styng av oro.

Det faktum att någon för mig okänd redaktör satt och formulerade frågor om Malmska valen tydde på att mitt revir var ansatt. Ämnet Göteborgs historia var mitt. Det kändes hotfullt att det gick omkring en kollega och liksom i hemlighet skrev om Malmska valen. Jag var en smula kränkt över att någon tilläts hysa detta intresse utan att jag var informerad.

Frågespalten var inte signerad. Den aktuella Göteborgskännaren var alltså dessutom anonym. Det gjorde saken värre.

Ja, kännare, förresten, tänkte jag med tilltagande tillfredsställelse när jag stod lutad över det stora korrekturet i ett hörn på nattredaktionen. Det var egentligen lite si och så med den saken.

Det var, insåg jag när jag läste frågorna noggrannare, faktiskt en frågeställare med rätt ytliga kunskaper i Göteborgs historia. Några av formuleringarna röjde rentav fundamentala missuppfattningar. Det var en amatör med grunda kunskaper. Därtill en stilist med en rätt prutthurtig framtoning och en fånig förkärlek för arkaiserande vändningar.

Den anonyma frågeställaren var nog egentligen inget hot. För det ändamålet var kunskaperna uppenbarligen alltför grunda. Efter en stund kände jag nästan ömhet för denna klåpare. Lättad gick jag hem.

Men dagen därpå drabbades jag av en hemsk misstanke. Jag ringde till redaktören och frågade vem som hade skrivit frågorna. Han svarade:

– Det var ju du som skrev dom i julas.

Publiceringen hade blott dröjt.

Det är nu maj 2022. Jag har sexton år kvar till pensionen. Sedan ska jag bli expert. Jag ska vara fullständigt odräglig.

Det ska bli underbart.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.