Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Hans Björsson: Och sedan stack vi in ett ben i Norge …

Hemester är både exotiskt och farligt.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det blev alltså hemester i år. Under sensommaren for vi till Idre och Grövelsjön i Dalarna.

Vi hyrde stuga i sportbyn Idre Fjäll. Sommartid verkar det vara samlingspunkt mountainbike-cyklister. Vi kom dit för att bestiga fjäll och titta på vattenfall. Här finns Sveriges sydligaste fjälltoppar och världens sydligaste sameby.

Hemester innebär inte nödvändigtvis en brist på exotiska inslag. I Idre Fjäll spankulerade renarna fritt på gatorna, tämligen oblyga för oss stuggäster. Men att ta selfies tillsammans med renfamiljer ägnade vi oss inte åt, det är ett otyg som stressar djuren.

Men inte ens på Städjans topp slipper man ifrån lösspringande hundar som gärna vill ha närkontakt med oss ickehundvänner. Inte heller slipper man husses eviga kommentar ”han vill bara leka”.

Denna sommar har inte svenskarna tokflugit till Medelhavet, de har tokvandrat i fjällen. Silverfallet en bit från Grövelsjön kändes som en picknick hemma i Slottsskogen: folk satt i klasar ovanför, intill och nedanför fallet.

Även bestigning av fjället Städjan blev en kollektivupplevelse. Man har folk både framför och bakom sig och alla förenas av samma mål – att klättra upp till den där steniga toppen 1 100 meter över havet.

Väl uppe intar man en välförtjänt lunch bestående av soppa på Varma koppen, mackor med rökt renkött och efteråt kaffe och baileys. Vi hittade en egen liten klipphylla på baksidan av fjället där vi vara för oss själva. Mitt i det storslagna panoramalandskapet som bredde ut sig nedanför oss fick vi syn på en ensam renko med en liten kalv.

Men inte ens på Städjans topp slipper man ifrån lösspringande hundar som gärna vill ha närkontakt med oss ickehundvänner. Inte heller slipper man husses eviga kommentar ”han vill bara leka”.

Vi hann också sväng till Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall med en total fallhöjd på 93 meter. De väldiga vattenmassorna störtar sig nedför klippväggen. Det känns som en sorts kontakt med urtiden. Kanske också med hemliga, dolda krafter inom en själv?

Vi måste bekänna en sak. Vi gjorde en liten sväng in i Norge. På fjällheden bakom Silverfallet fanns en öppning i viltstängslet som bildade landgräns.

Vi satte snabbt in ett ben på norska sidan bara för att se hur det kändes.

Inga polishelikoptrar dök upp.

På hemvägen från Idre övernattade vi i Sunne, ett av Sveriges mest traditionstyngda litterära landskap. Men vi mötte mest raggarkulturen i form av Cadillacbilar och epatraktorer som körde gata upp och gata ned på lördagskvällen. Raggarna hade också hemester.