För mycket längesedan – i mitten av 1980-talet – läste jag en tecknad serie som utspelade sig i ett kargt framtidsland. Medborgarna bodde i en oförklarligt grönskimrande stad i ett arktiskt landskap och de styrdes av ett äldsteråd som sedermera, i den dramatiska upplösningen, visade sig bestå av mumier som kommunicerade med sedan hundratals år inspelade kassettbandskommunikéer. Men framför allt fanns det en god vetenskapsman och denne vetenskapsman ägnade sig åt att framställa kopior av de bästa människorna – även sig själv – så att världen åter blev bra. Det är oklart hur det slutade eftersom min tre år yngre bror hade rivit ur berättelsens avslutning.
Men det där med att kopiera de klokaste människorna i fler exemplar tyckte jag lät som en strålande idé.
Det tycker jag fortfarande. Och jag vill härmed anmäla en kandidat till ett sådant mångfaldigande som skulle gagna mänskligheten.
Det är en 47-årig man på Hisingen. Han heter Torbjörn. Han är min granne.
Det förhåller sig så att jag har lite bekymmer med min identitet som husägare. Varje lördagsmorgon ser jag de andra invånarna i Kyrkbyn som, liksom styrda av en osynlig hand, går att sköta sina sysslor. En del har blåställ. De bär räfsor, spadar, stegar, hammare, rörtänger, fogsvansar, kantgräsklippare, penslar och spett. De kör skottkärror. Ofta hanterar de signalgula maskiner vars funktion jag blott dunkelt kan ana. Det är riktiga husägare. De vet vad som behöver göras. De gör det.
Jag vet aldrig vad som behöver göras. Jag vet på sin höjd vad som borde ha gjorts. Efteråt.
Som envar förstår behöver jag hävda mig.
Jag har följaktligen behövt skapa ett projekt. Det kommer att räcka länge. Det är ett rekorderligt husägarprojekt på Hisingen. Det dånar och dammar. Det inger allmänt förtroende.
Jag ska knacka ner putsen på en källarvägg.
Redan när jag skriver detta känner jag en mild värme av välbehag i själen. ”Knacka ner putsen”. Enbart uttrycket låter professionellt. Kärvt. Manligt. Husägarmässigt.
En man behöver knacka ner en vägg.
Jag började alltså en lördagsmorgon.
Jag hade hittat en rutig flanellskjorta innerst i garderoben. När jag hämtade tidningen dröjde jag en stund vid brevlådan för att synas. Jag gjorde rentav ett litet slag längs trädgårdshäcken. Jag var en husägare med ett ärende: jag granskade häcken med sakkunnig min, jag bar flanellskjorta och i den mån någon undrade kunde jag med en världsmans blaserade och sorgmodiga husägarleende meddela att jag ämnade knacka ner en vägg i källaren.
Jag hade räknat med att det skulle vara enkelt. Det var det inte.
Jag hade antagit att putsen kunde knackas ner med hammare och en grov skruvmejsel.
Det var en grov underskattning av väggens beskaffenhet och en lika stor överskattning av skruvmejseln.
Det är dock nu den granne, vars mångfaldigande skulle kunna rädda planeten, diskret inträder i handlingen.
Han är inte särskilt lång. Mycket hår har han inte kvar. Han är en smula kutryggig. Han går i snickarbyxor hela veckosluten. Han ser väl inte ut som Gregory Peck direkt, men det gjorde ju inte Gregory Peck heller.
Klockan elva på lördagförmiddagen ringde jag första gången på Torbjörns dörr.
Jag berättade att jag knackade ner en vägg.
Och det är inledningsvis en av de fina sakerna med Torbjörn att han utan att tveka spelade med i min charad. Inte med en min röjde han att han hade genomskådat mig.
Han lånade mig en träklubba och något som liknade ett stämjärn.
För den som på håll betraktade denna scen måste det varit förvillande likt en tablå där en fullt kompetent husägare lånar verktyg på så att säga jämställd basis.
Detta var alltså på lördag förmiddag.
Under de närmaste 36 timmarna ringde jag under tilltagande modstulenhet ytterligare tre gånger på Torbjörns dörr. Han lånade mig därvid skyffel, en ännu större träklubba, munskydd, ansiktsvisir, stor stålborste, liten stålborste, vanlig sopborste, overall, hinkar i olika kulörer och sandpapper.
När söndagskvällen kom stod jag i ett moln av damm och betongsmulor. Dammsugaren hade gått sönder. Jag var rödögd och hes. Jag hade kramp i högerarmen och axeln. Jag hade rivit upp handryggen på stålborsten. Blodet rann. En halv vägg var frilagd i en kontur som påminde en smula om en karta över Jylland.
Det var som den kända skildringen av slaget vid Poltava: en oviss röra av blod, rök och damm.
Då knackade det på dörren. Det var Torbjörn. Han medförde en verktygslåda.
Ur denna verktygslåda lyfte han två immiga kylskåpskalla gröna danska lageröl.
Jag var täckt av flanell, cementmjöl och blod.
Vi drack kall dansk öl under tystnad.
Torbjörn borde skickas mångfaldigad i massarméer över hela klotet. Så vore världens bekymmer över.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
