Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Götaälvbron öppnas snart för sista gången.
Sista chansen Bild: Stefan Berg

Kristian Wedel: Nefertiti i hemtjänsten

Jag satt och funderade på var jag hade sett henne förut. Jag var helt säker på att jag hade sett henne.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Och det kom en lördagsmorgon med en sällsam ro.

Göteborg fyllde 400 år i fredags. Göteborgs femte sekel började för mitt vidkommande med en spårvagnsresa. Det var linje fem från Sälöfjordsgatan.

På Göta älvbron spolade vatten över de rostbruna gamla klaffarna. Asfalten var urgröpt. Hela vagnen tystnade, i vördnad eller skräck, när vi passerade skarven.

Framför mig satt i soldallret en man och läste tidningen: Arktis isar smälte, det var kravaller i Hjällbo. Femton elefanter var på rymmen i Kina. Det var bråk och röra överallt i världen. Han lämnade tidningen kvar på sätet och klev av i Brunnsparken. Genom fönstret såg jag honom hälsa på två gubbar vid Johannafontänen. De bar ljusa sommarkavajer. Dessa tre män var så lika varandra att de hade kunnat vara en dansorkester från mitten av Göteborgs fjärde århundrade.

En bar vita loafers.

De skakade hand med varandra. lite högtidligt. Vi slösar inte med handskakningar numera.

Brunnsparken låg i ett glitter av sol och dagrar, som ett akvarium: de tre männen stod på botten och skakade varandras händer, i slowmotion, trögt flimrande i de gröna skuggorna.

Det var vilsamt att titta på Göteborg: på lördagsmänniskorna och kanalerna och det gula teglet och det gick att kisa och föreställa sig att det var 1760 och fru Sahlgren stod på trappan vid Norra Hamngatan och skällde på pigorna.

De tre männen i sommarkavajer steg mellan blomsterlådorna, i riktning mot Palace, som cartesianska dykare i ett glasrör.

Ur väskan tog hon ett gult pappersark. Det var ett slags manus. Jag kunde läsa över axeln på henne.

På sätet intill den kvarlämnade morgontidningen satte sig en kvinna. Jag trodde först hon var i övre tonåren. Men när hon vände sig mot fönstren såg jag att hon var ristad runt ögonen. Hon skulle ha kunnat ha en dotter i övre tonåren. Jag satt och funderade på var jag hade sett henne förut. Jag var helt säker på att jag hade sett henne.

Det dröjde till Kungsportsplatsen innan jag kom på det: I Berlin. Jag hade sett henne i Berlin. Jag hade sett henne några minuters gångväg från Unter den Linden, på Museumsinsel, intill Pergamonmuseet, i Neues Museum, i en monter. Hon var Nefertiti, drottning under artonde dynastin. Hon var Nefertiti i Berlin.

Hon hade en väska i knät. Det fanns en logotyp på väskan. Nefertiti i Berlin jobbade inom hemtjänsten i östra Göteborg.

Ur väskan tog hon ett gult pappersark. Det var ett slags manus. Jag kunde läsa över axeln på henne. Det var skrivet med kulspets i runda och barnsliga versaler:

•MÖTE MED ELISABETH OCH ENHETSCHEFEN

•VI FÅR FÖR LITE TID MED DE GAMLA

•MJÖLKEN INTE ALLTID FÄRSK

•MEDICINER SAKNAS

•HINNER INTE STÄDA

•TVÄTT OFTA KVAR I MASKINEN

•BULLAR

•HINNER INTE TRÖSTA

Hon repeterade viskande. Ibland tog hon om något, skiftade betoning. Det blåste sommar från Avenyn genom det uppvinklade vagnsfönstret.

Nederst på papperet fanns en parentes. Hon läste den inte högt. Det var mer av en scen- eller regianvisning:

(SE GLAD UT SÅ LYSSNAR DOM.)

Vi gick av samtidigt, vid Korsvägen. Hon stod vid rondellen och spårvagnsspåren, med hemtjänstens ljusblå plastväska i ett band över axeln. Solen sken över Liseberg, det var den första dagen i Göteborgs femte århundrade, och drottning Nefertiti tände en gul Blend. Jag gick och satte mig på ett kafé vid ett blått vatten och tänkte på Göteborg.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.