Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Rådjur i snön.

Kristian Wedel: Någon hade sopat en blank rektangel på sjön

Vi var stela i fötterna och gick som trötta landstormare med ishockeyklubborna på axeln ...

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Den nioårige pojken sa:

– Vad gjorde du på vintern när du var barn?

– Vi åkte skridskor i Änggårdsbergen, sa jag. När det blev lördag for vi till farmor och farfar. Inga och Manne. Vi hade en grön ryggsäck med choklad i en termos och smörgåsar med kalvkorv. Mina bröder och jag hade ishockeyklubbor och röda Jofahjälmar. Farfar hade en rutig keps med öronlappar och en brun engelsk halsduk. Vi gick över träbron vid Lilla Änggården. Det var snöklar vass blånad i luften. Isen på ån hade lagt sig två gånger så att vi kunde krypa i en gång mellan islagren. Sedan gick vi uppför krönet och farfar försökte lära oss de latinska namnen på alla växter. Men vi kunde bara Anemone Hepatica och det fanns inga blåsippor på vintern.

En stubbe såg ut som ett skogsrå, med hål i ryggen.

På sjön hade någon sopat en blank rektangel. Det var kanske tjugo barn och pappor och mammor på isen. Några pappor hade bruna skridskor med långa medar och finåkte. Vi klev ut genom vassen med våra ishockeyklubbor och efter en stund kom farfar med smörgåsar och sa att han hade hört ett rådjur skälla.

Solljuset var gult och kallt.

Vi åt våra kalvkorvsmörgåsar och drack choklad ur blå plastmuggar och spillde lite choklad i snön och fläckarna såg ut som uppochnedvända bergstoppar.

Sedan åkte vi skridskor igen och efter en stund åkte vi på lädret.

Någons pappa hade en pipa som han stoppade med pekfingret.

En främmande flicka körde benet genom isen och någon gick ut på ett par skidor och drog upp henne. Hon skrek. En björkgren sattes i vaken och vi var noga med att pucken inte skulle glida åt det hållet.

I skymningen hade ån svartnat under bron. En lampa lyste i fönstret på Lilla Änggården. Vi var stela i fötterna och gick som trötta landstormare med ishockeyklubborna på axeln och när vi kom in stekte farmor prinskorv. Vi satt i hennes kök på blå träpallar med överträdda skumgummikuddar. Vi drack fläderbärssaft och åt prinskorv.

Sedan flyttade vi in i vardagsrummet och körde med ett batteridrivet lok, i plåt, med en röd plastfront. Sedan blev vi hemliga agenter. Det var hemligt att vi var hemliga agenter. Det fanns ett hemligt rum på vinden. Det gick bara att komma åt det genom en garderob. Vi klev in i detta rum som inte fanns och föreställde oss att vi inte heller fanns. När vi tittade ut genom fönstret var det natt fast klockan bara var fem på eftermiddagen.

En främmande flicka körde benet genom isen och någon gick ut på ett par skidor och drog upp henne. Hon skrek. En björkgren sattes i vaken och vi var noga med att pucken inte skulle glida åt det hållet.

De vuxna satt vid ett stort slagbord i nedervåningen och visste inte att vi inte fanns. De drack kaffe och nöp bitar ur en mjuk pepparkaka. En gatlykta stod utanför det svarta trädgårdsstaketet, snett nedom farfars päronträd. Den spred ett gult sken.

Ett mjukt snöfall föll som en tystnad över Göteborg och i den tystnaden gick vi ut och kastade snöboll innan vi for hem och det var så det gick till att åka skridskor i Änggården.

– Vad kul det låter pappa, sa nioåringen. Gjorde ni det varje lördag?

– Nej, sa jag. Vi gjorde det en gång. En enda gång.