Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Den nya fyren står på Torskepallen lite norr om det gamla fyrhuset.
Den nya fyren står på Torskepallen lite norr om det gamla fyrhuset.

John Brovik: När vi glömde sjöstuva en back med pilsner

Månadens fyr: Islandsberg

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det en lördag i september, solen glöder när vi glider förbi Islandsberg. Vattnet är osannolikt blått, vinden svag från sydväst. Platsen har ju dåligt rykte i båtkretsar. Här brukar sjön vara krabb och vresig, blodet pumpar på när man ska förbi. Men inte idag. Idag blir fyren bara en skön rödvit färgfläck mot kullrigt berg. Idag älskar jag Islandsberg.

Fyrhuset byggdes 1883, kom i en byggsats till klippan. Huset sattes upp i Värmland, sen slog man ur dymlingarna, märkte upp stockarna och flottade ner allt på älven. Det här var rätt vanligt förr i Bohuslän.

Hästvam, Lilla Kornö, Valön, här har jag sett hus och bodar som stått på en hel annan plats från början. Strandhuset på Florön, ett däckshus som sägs ha kommit inseglande från Väderöfjorden i ett oväder, är förstås en helt annan historia. Nästan för bra för att vara sann.

Ibland blir Islandsberg bara en rödvit färgfläck mot kullrigt berg och blått av. Bild: Britt-Marie Brovik
Ibland blir Islandsberg bara en rödvit färgfläck mot kullrigt berg och blått av. Bild: Britt-Marie Brovik

Det röda huset på Islandsberg med den vita fronten var en kombination av bostadshus och fyr. Två lägenheter på bottenplanet, en för fyrmästaren, en för fyrvaktaren. På fyrplatsen byggdes också vedbod, snickarbod, förråd och utedass. I septemberstormen 1969 blåste dasset bort och försvann i havet.

Islandsbergs fyr var bemannad till 1938. Här arbetade ett tjugotal fyrmästare, fyrvaktare, fyrbiträden och extra biträden under årens lopp. Trångt förstås. Det gällde att hålla sams, litteraturen är full av berättelser om isolerade fyrplatser där folk blivit galna på varandra. När fyren släcktes ner 1938 ersattes den av ett sju meter högt fyrtorn med röd hatt på Torskepallen lite norr om gamla fyrhuset.

Islandsbergs fyr är spektakulär. Gullholmen i söder verkar ligga långt borta. Här är bara hav och klippor och vind. ”Den avsides belägenheten hos fyrplatsen”, skriver Arne Gadd i boken Öar längst i väster, ”som gav intryck av att vara den sista utposten i världen.” Det är så det kan kännas vid Islandsberg.

Få platser i Bohuslän är så utsatta och här har Sjöräddningen ryckt ut flera gånger för att rädda nödställda. När vi tittar in på kontoret i Långedrag för att få en bild av läget påminns vi om vikten av att ha beredskap inför Islandsberg. Reva i tid. Sjöstuva. Ta hand om tampar och rep på däck som kan hamna i propellern. Så låter råden till oss som fritidsseglar i Bohuslän.

Islandsberg kan kännas rätt skrämmande om man går nära berget. Bild: Britt-Marie Brovik
Islandsberg kan kännas rätt skrämmande om man går nära berget. Bild: Britt-Marie Brovik

Sjöstuva! När jag hör ordet minns jag en speciell tur förbi Islandsberg med familjens snipa för en hel del år sedan. Vi startade från Kyrkviken i Grundsund och skulle bara bort till Gullholmen och nästa trevliga natthamn. Här inne i viken bakom kyrkan var det lugnt. Vi tuffade självsäkert iväg.

Vår snipa var byggd i ett ganska trångt skjul i Henån som sen förvandlades till hamnkafé. Jag tyckte snipan blev i smalaste laget, var rätt rank. I ruffen fanns två kojer. Vid fotändan stod en grön träback med plats för tjugofem flaskor. Nu var den kanske halvfull. Ett tiotal pilsnerbuteljer med något slags kork på toppen. Den var inte sjöstuvad, det hade vi glömt.

Det var buckligt utanför Islandsberg. Det blåste för mycket. Vänd om tyckte jag. Men nu var jag bara tillförordnad hoppilandkalle, fick bita ihop. Snipan slingrade och stegrade sig och på toppen av en våg lyfte pilsnerbacken. Liksom svävade en stund i luften innan den brakade ner på durken. Där small korkarna av, små fontäner slog upp mot rufftaket. Pilsner blandades med slagvatten under durkarna.

Ibland blir Islandsberg bara en rödvit färgfläck mot kullrigt berg och blått sommarhav. Bild: Britt-Marie Brovik
Ibland blir Islandsberg bara en rödvit färgfläck mot kullrigt berg och blått sommarhav. Bild: Britt-Marie Brovik

Det var som i sista omgången av Fråga Lund när den coole kemisten poppade saker med hjälp av en halv brustablett och vatten. Det såg fantastiskt ut och alla stod upp och jublade och klappade händer i studion. Men på vår snipa var det ingen som applåderade den gången utanför Islandsberg.

Islandsberg är förstås inte bara drama där jag lärt mig mina sjöstuvarläxor. Fyren var också en plats i världen, ett hem med särskild karaktär.

-Det var fantastiskt att växa upp här, berättade Julia Kalb för mig när vi tog en sväng ner till Taubehuset för att prata med en som visste allt om Islandsberg. Min pappa Torsten Parrow köpte fyren 1945 och året efter flyttade vi in. Vi hade kakelugn och man kunde ta dit kompisar. Vi klättrade mycket i berg och kröp in under stenbron. Det var hemskt att sälja Islandsberg, men underhållet var drygt. Och minnena kommer alltid tillbaks.

Julias mamma Karin var känd konstnär, lysande Göteborgskolorist, och lillasyster till Evert Taube. Det är också Taube som levererar ett fyrminne med glimten i ögat i boken ”Västlig horisont”.

Sjöräddningen är aldrig långt borta i Bohuslän. Bild: Britt-Marie Brovik
Sjöräddningen är aldrig långt borta i Bohuslän. Bild: Britt-Marie Brovik

Taube är på besök på Islandsberg där en morbror Boman är fyrmästare. Han är åtta, nio år. Plötsligt händer något. Boman dånar ut i full uniform. Givakt, flaggan upp. Kung Oscars fartyg ”Drott” närmar sig fyren ”i den blanka dyningen och vräkte upp en svallande skumvåg”.

”Så nära strök långlotsen förbi med H. M:s Drott”, skriver Evert Taube, ”att jag nästan kunde titta ner i de båda skorstenarna och ut böljade en majestätisk kolrök från kungliga kol. Den kungliga koldioxiden stack i näsan på ett förnämt och ganska hetsande sätt...”

”Å jianemej va de ryker, va de virvlar, va de yr!” ropar Everts kusin Gertrud. Vilket rop! Barndomsminnet dyker upp igen när Taube fyrtiofem år senare ser röken från ett vedeldat bykekar från sin bohuseka. Han lägger till hos Handelsman Flink, skriver ”Huldas Karin” direkt, visan är det virvlar och ryker utanför mormors kök. Och allt startade på Islandsberg, en av stjärnorna i Västlig horisont, fyrplatsen som är Bohuslän.