Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det sägs ibland att foton från inte speglar ”den riktiga världen” vilket inte hindrar att bakom den här bilden dolde sig en mycket konkret verklighet. Bild: Pia Naurin
Det sägs ibland att foton från inte speglar ”den riktiga världen” vilket inte hindrar att bakom den här bilden dolde sig en mycket konkret verklighet. Bild: Pia Naurin

Pia Naurin: När svalkan blir en bristvara

Den kryptiska bilden har en naturlig förklaring.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Bilden kan synas kryptisk men har en historia.

Den togs i ett sjukhusrum med fyra bäddar skilda åt av vita veckade draperier fästa i skenor i taket, det var en het sommardag, en av de allra varmaste, över 30 grader i skuggan och luftkonditioneringen fungerade inte.

Draperierna drogs för när integritet behövdes, de höll ute obehöriga blickar. Det skapades då som ett litet eget rum i rummet. Förhängena stoppade också alla vinddrag, sådana som kan ge svalka. Svalka är en bristvara guld värd dagar då solen ligger på, och ac-funktionen som husets förvaltare Västfastigheter sägs ska ha koll på, inte är under kontroll alls. Sval luft, två sköna innehållsrika ord får nu upphöjd betydelse.

En säng i varje hörn, en människa i varje säng, är vad som ryms i salen. Alla ligger där de ligger för att de måste. Solstrålar bildar mönster i draperierna. En sparsmakad fotokonstnär skulle kunna fördjupa sig i ljus- och skuggspelet, bilderna kan ställas ut och tolkas av konstrecensenter med intellektuella anspråk, gåtfull symbolism blandas med mystik, och lägg därtill människans skörhet.

Mannen med tillhörande hand behövde sträcka ut sig på rygg, bastuvärme eller ej. Han hade just orkat sitta en stund i det som kallades ”köket”, det var där den ena långa korridoren mötte den andra i en u-sväng. Där fanns svalka i en viss enkel soffhörna att uppsöka för den som orkade leta.

Handen föll ner och avtecknade sig en smula Kafka-artat på det veckade vita draperiet.

Och där hade ett samtal just förts mellan 18:3, det var hans sängnummer, och 18:4. Han förklarade läget, det var skarpt. Han ställde inte många frågor, det var skönt. Att svara på frågor om och om igen tar på krafterna. Lättare att vara den som frågar, och här hade 18:4 sin invanda yrkesroll att ta skydd bakom.

Några har ett behov av att redovisa, få ur sig eländet, andra känner att detaljerade svar naglar fast verkligheten i ord, svart på vitt, så att säga, alldeles för definitivt kan det låta, man kommer inte undan.

Och sen måste ändå ryggläge till. Både 18:3 och 18:4 behövde sträcka ut sig, bastuvärme eller ej.

Och personalen skulle snart ta prover.

Och kroppen fortsätta larma och bära sig åt.

De återvände därför till sjukbäddarna. 18:3 slumrade genast till, snarkade litegrann, det var honom väl unt. Handen föll ner och avtecknade sig en smula Kafka-artat på det veckade vita draperiet. 18:4 tog bilden snabbt och i smyg som om hon gjorde något förbjudet.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.