Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

När Haga var korv, emaljöga och dragspel

Floka minns åttiotalet.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

En hund som äter servetter och pizzakartonger. Den andra vilda sidan av jaget, det vi alla skulle vilja göra om vi slapp jobbkopplet. En husse kommer jagande uppför backen i natten, med ögonvitorna glänsande av skräck, får med sig sin schäfer hem. En kvinna tappar sin bricka med mos västkust i slow motion över gräsmattan. Papper från tömda mosbrickor och servetter virvlar vidare över Skanstorget.

Det finns något ogripbart med gatuköksmat. Slarvet och slafset runt det hela, samtidigt den där värmen i natten. Det enda någorlunda moderliga man kan ta till när alla krogar är stängda, spårvagnar har gått och ingen vill lyssna på en. Ljuset och oset i den lilla kiosken drar som en magnet.

Jag minns ett gatukök på Landsvägsgatan i Haga för länge sedan, säkert i slutet av 80-talet. "Månansiktet" kallade vi honom som arbetade där för han hade ett alldeles vitt, runt ansikte. Antagligen arbetade han dygnet runt, det var därför han var så blek. Man kunde gå dit nästan vilken tid på dygnet, han var alltid där. Langade ut korv och chorizos, lika vit och blank i ansiktet hela tiden. Jag tyckte synd om honom. Sov han där bakom någonstans?

På ett annat ställe längre upp på Landsvägsgatan, jag har glömt vad det heter, kunde man få huvudvärkstabletter tidigt på morgonen eller sent på natten, beroende på hur man ser det. Jag hade bra span på detta på den tiden, eftersom jag bodde på Bergsgatan 3, i en lägenhet högst upp mot Skansberget där parkeringshuset ligger nu. Jag behövde alltså inte gå ner och ta del av den film noir-verklighet som omgav mig utan kunde sitta bekvämt i mitt fönster och se ut över staden. Min balkong vette mot själva berget och om vårarna sträckte sig de lila syrénerna nästan in i mitt kök. Vårnätterna var också värst, när det gällde nattlivet. Jag tänker på dragspelarna.

Om schäferhussen drömde om att kasta loss och släppa fram sitt vilda jag, så var dragspelarna redan för länge sedan förvildade intill oigenkännlighet. De liknade mest snåren på baksidan. Framåt två-tre-tiden på natten lösgjorde de sig ur buskagen och trasslade fram sina dragspel ur skäggen och började spela väldigt göteborgska melodier. Jag kan inte säga vad det var som var göteborgskt med det hela, det var bara svårbegripligt, glatt och vemodigt på samma gång, och värre blev det när andra dragspelare som vaknat ur närliggande buskage anslöt sig till det allmänna musicerandet. De spelade liknande melodier, fast samtidigt. Jag drack kaffe mitt i natten på balkongen och tittade på. Då och då plockade en av farbröderna ur sitt ena emaljöga och gjorde rent det genom att gnugga det mot rockslaget, spotta på det och sätta tillbaks det, sedan fortsatte han spela. Jag spelade lika förfärad varEn hund som äter servetter och pizzakartonger. Den andra vilda sidan av jaget, det vi alla skulle vilja göra om vi slapp jobbkopplet. En husse kommer jagande uppför backen i natten, med ögonvitorna glänsande av skräck, får med sig sin schäfer hem. En kvinna tappar sin bricka med mos västkust i slow motion över gräsmattan. Papper från tömda mosbrickor och servetter virvlar vidare över Skanstorget.

Det finns något ogripbart med gatuköksmat. Slarvet och slafset runt det hela, samtidigt den där värmen i natten. Det enda någorlunda moderliga man kan ta till när alla krogar är stängda, spårvagnar har gått och ingen vill lyssna på en. Ljuset och oset i den lilla kiosken drar som en magnet.

Jag minns ett gatukök på Landsvägsgatan i Haga för länge sedan, säkert i slutet av 80-talet. "Månansiktet" kallade vi honom som arbetade där för han hade ett alldeles vitt, runt ansikte. Antagligen arbetade han dygnet runt, det var därför han var så blek. Man kunde gå dit nästan vilken tid på dygnet, han var alltid där. Langade ut korv och chorizos, lika vit och blank i ansiktet hela tiden. Jag tyckte synd om honom. Sov han där bakom någonstans?

På ett annat ställe längre upp på Landsvägsgatan, jag har glömt vad det heter, kunde man få huvudvärkstabletter tidigt på morgonen eller sent på natten, beroende på hur man ser det. Jag hade bra span på detta på den tiden, eftersom jag bodde på Bergsgatan 3, i en lägenhet högst upp mot Skansberget där parkeringshuset ligger nu. Jag behövde alltså inte gå ner och ta del av den film noir-verklighet som omgav mig utan kunde sitta bekvämt i mitt fönster och se ut över staden. Min balkong vette mot själva berget och om vårarna sträckte sig de lila syrénerna nästan in i mitt kök. Vårnätterna var också värst, när det gällde nattlivet. Jag tänker på dragspelarna.

Om schäferhussen drömde om att kasta loss och släppa fram sitt vilda jag, så var dragspelarna redan för länge sedan förvildade intill oigenkännlighet. De liknade mest snåren på baksidan. Framåt två-tre-tiden på natten lösgjorde de sig ur buskagen och trasslade fram sina dragspel ur skäggen och började spela väldigt göteborgska melodier. Jag kan inte säga vad det var som var göteborgskt med det hela, det var bara svårbegripligt, glatt och vemodigt på samma gång, och värre blev det när andra dragspelare som vaknat ur närliggande buskage anslöt sig till det allmänna musicerandet. De spelade liknande melodier, fast samtidigt. Jag drack kaffe mitt i natten på balkongen och tittade på. Då och då plockade en av farbröderna ur sitt ena emaljöga och gjorde rent det genom att gnugga det mot rockslaget, spotta på det och sätta tillbaks det, sedan fortsatte han spela. Jag spelade lika förfärad varje gång.

När frukosten var avklarad runt halv 4 på natten fick jag ofta kraftig huvudvärk, vilket kändes orättvist, som om jag dragit på mig de andras baksmälla, inte tvärtom. Slank ner och köpte två Magnecyl på ölhallen på hörnet. Farbröderna var redan där. Brunsås i skäggen. Jag skulle få sova, äntligen.