Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Vart tar faster vägen? Bild: Cissi Welin

Johan Nilsson: När faster P ringer

VG:s kåsör får lite mer information än han behöver.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det finns en sak som man får inpräntat i sig från början i vår släkt: När faster P ringer, säg alltid nej.

Vad hon än vill, säg bara nej. Annars kommer du att få ångra dig.

Så när hennes namn dök upp på displayen en dag i höstas stålsatte jag mig innan jag svarade.

- Morsning, sa hon, allt väl? Jag har en kanongrej på gång. Kan du hjälpa mig en stund i kväll?

- Javisst, sa jag.

Jag kan inte förklara det. Hon har den förmågan.

Några timmar senare satt vi i hennes gamla skåpbil, som hon rattade förbi Gamlestan och Bellevue och vidare mot Kortedala. Hon bromsade in vid ett kebabställe.

- Fattar du hur krångligt det är för såna här ställen att ta hand om använt matfett? sa faster P. Man måste ha en fettavskiljare, man måste ordna med tömning, det är en massa byråkrati och kostnader. Morsning, Hassan. Allt väl?

Det sista var riktat till kebabställets ägare.

Faster P hoppade ut och öppnade bakdörrarna. Där stod ett par stora tunnor. När vi åkte därifrån en stund senare var en av dem fylld med använd matolja från kebabhaket, och Hassan hade tryckt ett par sedlar i näven på Faster P.

Både hon och jag stank av gammal frityrolja.

- Är detta din plan? undrade jag. Köra runt och ta hand om matfett? Det kan inte finnas många kronor i det. Och var ska du göra av oljan?

- Vänta bara, myste faster P och svängde in på en ödslig industritomt.

Hennes upplägg hade med andra ord avslöjats. Jag drog en suck av lättnad. Kläderna från förra veckan hade jag fått slänga.

Det visade sig att hon hade fler prylar i beredskap i skåpbilen. Vi ägnade en timme åt att sila oljan och tappa den på nya kärl. Efter det var vi så flottiga att det glänste om oss.

Faster P satte kurs tvärs genom stan. Till slut stannade hon vid en grillbar utåt Askim till.

- Morsning, Åke, sa hon. Allt väl? Jag har prima grejer med mig. Direktimporterat.

Vi lastade av den silade oljan och Åke tryckte ett par sedlar i näven på faster P.

- Så du säljer gammalt matfett som nytt? sa jag matt när vi körde därifrån.

- Vilket drömupplägg, va? myste faster P. Hassan tjänar på det, Åke tjänar på det, jag tjänar på det. Trippel-vinn. Du hänger med nästa vecka också, va?

Men bara några dagar senare ringde faster P igen. Nu lät hon mindre munter.

- Vem hade kunnat ana att Åke och Hassan var polare? suckade hon. Vad är oddsen för det?

Hennes upplägg hade med andra ord avslöjats. Jag drog en suck av lättnad. Kläderna från förra veckan hade jag fått slänga.

Några dagar senare mötte jag faster P på Järntorget. Till min förvåning var hon återigen på bästa humör.

- Kom, sa hon, jag ska visa en grej.

Vi tog in på Haga Nygata och steg in i en butik som sålde särskilt exklusiva matvaror.

- Morsning, Tuva-Lotta, sa faster P. Allt väl?

Hon ledde mig till en hylla där fina olivoljor från Italien stod uppradade bredvid små flaskor med en gulbrun, grumlig sörja som jag tyckte mig känna igen.

Jag tog en flaska och läste på etiketten: ”Naturlig olja … ofiltrerad för bästa smak … rustik karaktär … hälsoeffekter … ekologisk.”

Sedan tittade jag på prislappen.

- Va? Tar du 250 spänn för två deciliter?

- Det är en premiumprodukt, sa faster P. De måste vara dyra. Annars känner inte folk att de unnar sig.

Hon lutade sig fram och viskade:

- Butiken har redan beställt mer. Ju grumligare desto bättre. Den här oljan säljer som smör.

Hon plirade mot mig och jag bestämde mig för att nästa gång hon ringde, då skulle jag verkligen, verkligen säga nej.