Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Andesson & Läling – här gestaltade av Stefan Ljungqvist och Tommie Barte – studerar GP och gör sig redo att kommentera dagens aktualiteter. Fotografiet togs på Götaplatsen i september 1986.  Bild: Magnus Gotander
Andesson & Läling – här gestaltade av Stefan Ljungqvist och Tommie Barte – studerar GP och gör sig redo att kommentera dagens aktualiteter. Fotografiet togs på Götaplatsen i september 1986. Bild: Magnus Gotander

Sture Hegerfors: När Andesson & Läling blev revyskådisar

Det var en smattrande dialog - kanske smattrade det rentav lite för mycket.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Andesson och Läling har jag känt till länge.

De fanns uppe i gamla Landala på 1960-talet. På 1970- och 80-talen kunde man se dem på Linnégatan men också på Redbergsplatsen. Alltid promenerande, alltid samtalande. Då och då skrattade de till.

Numera kan man även stöta på dem mitt i stan, till och med på Avenyn. Jag har studerat dem genom åren men har aldrig tagit kontakt.

De har sett likadana ut hela tiden. De har inte åldrats ett dugg.

I oktober 1977 hade jag börjat avbilda dem i PS-rutan. Det visade sig att många GP-läsare hade avlyssnat dem och de hörde av sig till mig med parets bästa repliker. Så har det fortsatt.

De är vitsiga på det där lättsamma Göteborgsviset, lite som Oldsberg och Belfrage. De är snabba i truten, aldrig elaka eller vulgära. Flertalet av deras vitsar i PS går nog in genom det ena örat och ut genom det andra. Det är som det ska vara.

En dag på våren 1986 ringde stadens revykung Hagge Geigert. Han frågade om jag hade lust att skriva en Andesson & Läling-dialog för hans höstuppsättning på Lisebergsteatern. Jag blev inte förvånad över erbjudandet, i en GP-intervju strax innan hade jag antytt att jag gärna skulle vilja se Andesson & Läling på scen.

Hagge hade redan skådespelarna klara: Stefan Ljungqvist som den store Andesson, Tommie Barte som den lille spetsnäste Läling. På premiären fredagen den 4 oktober 1986 upplevde jag dem som kongeniala.

PS-rutan den 3 september 1986. Bild: Sture Hegerfors
PS-rutan den 3 september 1986. Bild: Sture Hegerfors

Dialogen fick genomgående jättefina recensioner. Margareta Artsman skrev i Svenska Dagbladet:

”Bäst var inslaget med scen- och vitsarbetarna Andesson och Läling. (…) Här har vi äntligen det genuina och typiskt göteborgska som man saknat. Synd bara att numret framfördes i så snabbt tempo att publiken inte hann med. Dämpar Stefan Ljugqvist och Tommie Barte takten bör succén i det numret vara given.”

Göteborgska vitsdialoger ska smattras fram, men på premiären smattrades det kanske lite väl intensivt. Jag såg om revyn en vecka senare, då var tempot perfekt.

Tyvärr har jag inte kvar manuset till Andesson & Lälings dialog. Men jag tror mig minnas några repliker:

– De e la ingen konst å tippa – men de fordras ändå en viss talong!

– OJ!

(Varje vits avslutades med ett kraftfullt ”OJ!”)

– Tror du på akupunktur?

– Äh, stick!

– OJ!

– Jag behöver inga glasögon – jag äter se-vitaminer!

– OJ!

Många år senare skrev jag en Andesson & Läling-dialog till ”Jalles revy” i Folkets Hus i Göteborg. Den före detta GP-fotografen och mångsysslaren Jarl Ahlström spelade Läling.

Inte heller här finns något manus bevarat. Och det är kanske lika bra det.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.