Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Jonathan Bengtsson har lättare att stå ut på bussen om han bär munskydd
Munskydddet hjälper Bild: Per Wahlberg

Jonathan Bengtsson: Munskyddet är en ful underbar sköld

”Jag har en liten sång i huvudet som jag inte känner igen.”

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har länge haft stora besvär med att åka buss. När jag kliver på sker nästan alltid samma sak: bussen förvandlas till en tät, avlång silo full av hot.

I mitt huvud blinkar häxskratt, blixtar och flygande kråkor. Alla passagerare suger sig närmare och närmare under färden. Mitt ansikte får en mycket röd, på flera vis nästan fruktig färg. Jag kan ta en enkel tur mellan Grönsakstorget och Brunnsparken - och erfara hur tre liter blod joggar upp genom kroppen och ansluter sig till mina kinder. Ofta är jag tvungen att kliva av tidigare. Ibland gömmer jag mitt huvud i en så kallad död vinkel, mellan säte och fönster.

På bussen, som jag ändå tvingas åka någon gång var månad, kan vad som helst omtolkas till en grym förseelse. För ett par veckor sedan företog jag exempelvis en resa till IKEA.

I sätet framför sitter två tunna pojkar i tolvårsåldern, båda med fötter stora som bisonklövar. Biologin hinner verkligen inte med under de tidiga tonåren. Plötsligt kommer någon till mattelektionen med ett stort kötthuvud, men fortsätter ha kroppen hos en undernärd bolivian i tre år till.

Först tittar den ene bak mot mig och skrattar. Sedan vänder sig den andra om, och frustar till som om han bevittnat något lägre stående. De sitter samtidigt och scrollar mellan olika youtubeklipp, där män i keps lanar till djupt heterosexuell musik.

Gossarnas dåd är inte värre än så: lite frust och bus. De har inte gjort något, och kliver av nästan direkt. Ändå lovar jag mig själv att aldrig mer åka buss. Jag lovar mig själv att klyva alla framlunkande bussar i Göteborgs innerstad med ett kolossalt, förhistoriskt guldsvärd.

Utanför fräser solen mot frosten, samtidigt som bussen gnolar fram över Hisingen.

Men så i förra veckan kom budet om att alla nu behöver ha munskydd i kollektivtrafiken under rusningstid. Smittspridningen måste plana ut, och ytorna för samma spridning begränsas ytterligare. Vilket naturligtvis låter sunt.

Ett par dagar efter beskedet tar jag fyrtiobussen ut mot Angered, nu med ett munskydd över ansiktet.

Jag slår mig ner i ett säte och känner mig besynnerlig, kanske sjuk. Den vanliga kedjan av elände inträder inte. Jag hör hur bussens maskineri låter. En gubbe smackar lite med läpparna och nickar för sig själv, som om han äntligen har löst en gammal trög gåta.

Jag inser att jag för tillfället inte finns. Munskyddet sitter över min ångest som en ful, underbar sköld.

Utanför fräser solen mot frosten, samtidigt som bussen gnolar fram över Hisingen. Chauffören ser ut att le varje gång man tittar på honom i backspegeln. Jag har en liten sång i huvudet som jag inte känner igen.

Vi passerar Lollos pizzeria och jag kommer på mig själv med att tänka på deras oefterhärmliga kycklingrullar, inte på att människor analyserar mig och drar förfärliga slutsatser. Vi åker förbi Johanssons krog och jag vill icke fly - jag häpnar över att krogens skylt erbjuder både husmanskost och thaibuffé! Ett barn börjar bräka längre bak i bussen, och det låter inte ondskefullt; det låter ok.

Jag kliver av vid Körkarlens gata, fem hållplatser efter min egentliga slutdestination.