Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Till och med anslagstavlan är nedstängd. Inga brokiga meddelanden om roliga event slåss om utrymmet, den fria kulturen har inget att meddela just nu. Efter några dar försvann även Mona Lisa- bilden. Stay calm, ändå? Bild: Pia Naurin
Till och med anslagstavlan är nedstängd. Inga brokiga meddelanden om roliga event slåss om utrymmet, den fria kulturen har inget att meddela just nu. Efter några dar försvann även Mona Lisa- bilden. Stay calm, ändå? Bild: Pia Naurin

Pia Naurin: Mona Lisa behåller lugnet

Pia Naurin följer stickspåren.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Är hon fotoshoppad? Hon är inte lika rosig på Leonardo da Vincis originalmålning, som jag minns det. Men jag kom aldrig riktigt nära. Andra mer storväxta turister trängde sig framför - detta var före pandemin, då mycket annat av intresse också hände.

Vem som satte upp affischen på Järntorget har jag inte kläm på, jag vet bara att den ingår i en lång tradition Mona Lisa-bilder. Marcel Duchamp (som gjorde konst av en pissoar 1917) ritade mustasch på henne redan för hundra år sedan. Det väckte rabalder eftersom bilden döptes till L.H.O.O.Q, en förkortning som ska uttydas att hon nog är kåt.

Det tog hon med jämnmod. Hon fortsatte le.

På en annan mer dagsaktuell affisch ler hon bakom ett munskydd. Hon är satt i karantän. Istället för det klassiska landskapet bakom henne antyds ett rum och en vägg.

”Stay calm, stay at home” lyder texten under.

Louvren har stängt tills vidare. Man kan tänka sig hur hon lugnt sitter kvar därinne i sin perfekt tempererade sal och ler i mjugg. Hon har överlevt i mer än 500 år, hon överlever oss alla.

Budskapet ”stay calm” är universiellt.

”Keep calm and carry on” heter det också, på den berömda affischen från andra världskriget. Mona Lisa är förstås avbildad när hon håller sådana plakat i famnen, med texter som ”keep calm and smile on”.

För övrigt är det inte säkert att det var Duchamps idé, det där med pissoaren. Som så ofta skymtar en bortglömd kvinna i bakgrunden, eventuellt är hon den ursprungliga idékläckaren.

Men det här med Duchamp är ett stickspår. Det finns hur många stickspår som helst, man vet inte vad som är vad. Hur allt hänger ihop.

Det är en exceptionell tid, en historisk tid, slog ett finansborgarråd i huvudstaden mycket riktigt fast häromdagen.

Att resa bakåt i tiden distraherar, särskilt om andra resor är förbjudna.

Man fattar inte vad som hände förrän efteråt, om man lever så länge - plötsligt blev Anders Fugelstads gamla hit ”Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut”, en sorts dagens sanning. Den låten fyller 50 i år. Nu rimmar limerickfantaster på Corona, Barcelona, Arizona, Verona. Virus-poesi-floran frodas. Poesipandemi råder.

Men det var ändå Kierkegaard som sa att ”tiden kan bara förstås baklänges men måste levas framlänges”. Då är vi nere på 1800-talet.

Att resa bakåt i tiden distraherar, särskilt om andra resor är förbjudna. Man påminns om att på många sätt var det sämre förr, det kan vara något att ta fasta på.

Själv har jag fördrivit tid genom att läsa på om de läskiga 30- och 40-talen. Efter Victor Klemperers mastiga dagböcker (1933-1945) tog jag itu med Thomas Manns dagboksanteckningar 1933-36, två volymer. Den fantastiska översättaren Gunilla Bergsten har bifogat en namnlista som jag bara orkar googla på ibland. Thomas Mann håller inte social distans, tvärtom träffar han ideligen folk av alla sorter som jag inte vet vilka de är, han föreläser inför stor publik och gör alltid succé, skriver på odödliga berättelser, noterar om det regnar, i solsken bär han linnekostym, han tar emot beundrare, förbannar nazisterna, dricker vermouth – och gör samma sak nästa dag igen.

I längden är det rätt förutsägbart. Det är just det jag är ute efter: tråkig läsning. Han har krämpor också och problem med tänderna. Fyra sidor och man somnar direkt. Sömn är viktigt.

Nu ser jag fram emot Ulf Lundells nya, Vardagar 3. Ännu en man som lever och skriver i förfluten tid: 2019. Det året känns oerhört avlägset just idag. Inte ett ord om corona där heller.