Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Håll ångan uppe.  Bild: Fredrik Sandberg
Håll ångan uppe. Bild: Fredrik Sandberg

Kristian Wedel: Mitt finaste krogminne är en korv med bröd

Men jag undrar om Göteborgs internationella snobbar på allvar gillar den äkta Kinamaten.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Ibland träffar jag så kallade matsnobbar.

Vissa av dessa göteborgska matsnobbar är inte finsmakare i egentlig mening. Men de har krogvana. De vet att en hovmästare heter Jörgen eller Elvira. De har ett sätt att liksom telegrafera över bordet, ordlöst, via en serie blinkningar, pekfingrar och tumgrepp i luften. Två minuter senare kommer Jörgen med en sexa Skåne.

Sedan finns det sådana som har gått genom vallen och blivit så förfinade att de bara äter stångkorv special.

Han kan kan inte idka sitt vinsnobberi i krogmiljö av det enkla skälet att ingen krog skulle vilja eller våga servera det denna vinsnobb efterfrågar.

Det finns internationella snobbar. De tar gärna spårvagnen till en Kinakrog på mellersta Hisingen och ber om den riktiga menyn, inte den triviala svensk-meny med friterade räkor i curry som Kinakrogarna serverar veka blekansikten. Nej, de internationella snobbarna äter med ett initierat leende bambuskott som smakar och ser ut som asfalt och som faktiskt eventuellt är asfalt.

En släkting till den internationella snobben är den resande snobben. Hon har hittat en liten krog vid en motorvägsavfart åtta mil från Calais. Ägaren är otrevlig och luktar ost, men det råkar vara de enda punkten i världen där det finns någon som verkligen kan tillaga moules frites.

De resande snobbarna har förresten det största behovet av att kontrollera sina berättelser. Om någon annan förmedlar deras historia framstår de inte som lika heroiska. En berömd sådan måltidssnobb från Göteborgs-Postens redaktion befann sig en gång på en asiatisk krog i London, nära Ludgate. När fuktiga handdukar bars in lade han dem över ansiktet och slöt ögonen. Där satt han och njöt tills kocken kom ut och frågade vad de svenska journalisterna gjorde med pannkakorna.

En alldeles särskild kategori är vinsnobbarna. Den mest framstående vinsnobb jag har träffat är en vildskäggig konsult från Frölunda. Han kan kan inte idka sitt vinsnobberi i krogmiljö av det enkla skälet att ingen krog skulle vilja eller våga servera det denna vinsnobb efterfrågar. Min vinsnobb är specialist på dåliga viner. Rejält dåliga viner. Han insamlar på sina tjänsteresor över världen vin köpt på plastdunk intill ett garage i Bender eller ett gredelint och parfymerat fruktvin från Centralafrika.

Sedan finns det märgbenssnobbarna. I varje vänkrets finns någon som håller på med märgben. Det blir väldigt gott till slut, men det tar ju elva timmar och man sitter slutligen vid nedbrunna stearinljus klockan halv fyra på morgonen och förtär sina märgben under sömniga utrop av häpnad.

Ibland – vid sällsynta tillfällen – är det någon som av misstag frågar mig vilket som är mitt största måltidsögonblick. Jag svarar då utan tövan:

– Korvautomaten i Mollösund.

Ty i Mollösund fanns i mitten av 1980-talet en dieselstation i gästhamnen. Under ett regnskydd stod en fällstol och ett campingbord. Personal fanns icke. Maten fick man hämta i korvautomaten.

Korvautomaten var en tre meter hög pjäs av aluminium och plexiglas. Den stod mellan dieselpumparna.

Man lade två femkronorsmynt i en skåra, varefter maskineriet begynte att vibrera. Korven levererades som byggsats. Först kom ur en lucka en liten påse med två pappersservetter och en plastgaffel. Sedan föll genom ett rör två silverne påsar med senap och ketchup. Sedan satte det igång på allvar. Korvautomaten började vibrera. Den arbetade sig mot ursinne. Ånga trängde ut genom fogarna. Efter ett par minuters utbrott levererades ett litet bröd, uppvärmt, i en försluten plastpåse med kondensdroppar på insidan. Slutligen – när maskineriet uppsänt ångmoln över betydande delar av Bohuslän – öppnades en lucka och ut föll ett styvt två decimeter långt plaströr. Den övre delen av detta plaströr kunde skruvas loss, varefter en grå och mycket het korv framträdde.

Sedan fick man stå i sommarkvällen, under dieselskylten, och egenhändigt montera sin varma korv. Man satte sig på den rosa uppfällda stålrörsstolen, försiktigt, ty den hade fransats och trådslitits av sommarregn och sol. Och man åt i stilla lycka.

Korvautomaten mellan dieselpumparna i Mollösund, brukar jag säga, är mitt livs största restaurangupplevelse.

Jag antar att det gör mig till matsnobb.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.