Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bonus till kulturupplevelsen.  Bild: Kristian Wedel
Bonus till kulturupplevelsen. Bild: Kristian Wedel

Kristian Wedel: Mirakelstrumpor botar coronatristess

Ett trepack kostade tvåhundra. Det var det värt.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag hörde att kulturarbetarna skulle börja med uppsökande kultur under coronakrisen. En koloratursopran på tre meters avstånd i trädgården med mera. Det verkar utmärkt.

Jag har inte beställt någon sådan tjänst, men kunde ändå tillgodogöra mig uppsökande gatuteater i torsdags. Jag fick så att säga kulturen hemburen till dörren.

Biljetten kostade bara 200 kronor och jag fick strumpor på köpet.

Det var en ung man.

Han var inte själv medveten om att han var artist. Han var av uppfattningen att han sålde strumpor. Det gjorde han också i någon mån. Men framför allt var han konstnär. Han var grabben hela dan. Jag har aldrig tidigare i mitt liv sett någon som i så hög grad påminde om pojken på Kalles kaviartuben. Han hade något ljust och lätt över skojarluggen.

Han ringde på min dörr i Kyrkbyn. Klockan var kvart över fyra. En utmärkt föreställningstid: eftermiddagsmatiné. Han medförde på något sätt en enormt bred öppen papplåda. Jag begrip inte hur han hade lyckats bära den. När jag öppnade dörren stod lådan på dörrtrappan och han stod bredvid. I lådan låg svarta strumpor. Inledningen var storartad och förtätad, värdig Beckett eller Harold Pinter:

– Jag heter Albin. Och jag har något viktigt att säga dig.

– Gör det, sa jag.

– Du tror kanske att jag bara säljer strumpor, sa han.

– Ja, kanske det, sa jag.

”När det gällde din granne Torbjörn så var tusen kronor som gällde. Men för dig, Kristian, är det tvåhundra kronor, Kristian.”

– Jag sparar pengar för att läsa en ingenjörsutbildning i USA.

– Det låter utmärkt, sa jag.

– Men jag skulle behöva veta vem jag pratar med.

– Du pratar med Kristian.

– Kristian, jag kände på mig från början att vi skulle få bra kontakt, Kristian. Och det kommer att synas på priset, Kristian. När det gällde din granne Torbjörn så var det tusen kronor som gällde. Men för dig, Kristian, är det tvåhundra kronor, Kristian.

– Har Torbjörn betalat tusen kronor för ett trepack med strumpor?

– Kristian, du får dom får tvåhundra!

– Kan du inte berätta lite om den där ingenjörsutbildningen?

– Kristian, det är en fantastisk utbildning. Men dyr. Och jag tänkte att jag skulle läsa in civilekonomutbildningen samtidigt. Jag har fått tips om den här utbildningen av en kompis storebror.

– Vad heter universitetet?

– Det är ett toppuniversitet.

– Det låter underbart. Men vad det heter det?

– Det ligger i Florida.

– Heter det något?

– Florida.

– Nej, universitetet.

– Dom här strumporna är faktiskt dom skönaste strumpor du har haft på dig.

– Okej. Jag tar ett paket strumpor för tvåhundra kronor.

– Kristian, du kan få fem paket för tusen kronor. Bara för dig, Kristian.

– Ja, det förstår jag. Men min kulturbudget tillåter tyvärr inte strumpberättelser för tusen kronor. Ett paket blir bra.

– Men Kristian, jag får ingen provision för ett paket. Och jag ska ju bli ingenjör.

– Det kan inte hjälpas. Ett paket för tvåhundra kronor är inte så illa.

– Finns det kanske nån fru i huset, Kristian, som behöver strumpor?

– Hon köper sina strumpor själv. Jag tar ett paket för tvåhundra kronor.

– Okej, Kristian. Här är strumporna.

– Tack.

– Men hoppsan, Kristian, nu ser jag ju att du fick storlek 38-42. Mitt fel, Kristian!

– Det gör inget. Jag swishar två hundra nu. Jag har en tioåring som fortfarande har lite mindre fötter än jag.

– Men Kristian, på tio minuter kan jag vara tillbaka och lägga ett paket med rätt storlek i din brevlåda. Och då får du det nya paketet för etthundrafemtio kronor, Kristian.

– Tack, jag är så nöjd.

– Finns det verkligen inget mer jag kan göra för dig, Kristian?

– Nej, jag är väldigt nöjd med föreställningen. Detta var fantastiskt. Jag har bara en liten randanmärkning om det där med universitet. Storyn kommer att funka mycket bättre om du vet vad lärosätet heter. Annars var du verkligen fantastisk.

På något sätt han hade han fått upp lådan. Han bar den i famnen som en bordsskiva, med utspridda armar. Han nickade eftersinnande.

– Kristian, inte kan man väl dra till med MIT?

– Jo, gör det, sa jag.

Han försvann i sydlig riktning på Vårflodsgatan. Hans ljusa lugg virvlade i blåsten. Det kommer att gå honom väl i livet. Hans framträdande var enastående. Det varade i tolv minuter och biljetten kostade 200 kronor. Det var prisvärt. Och jag fick tre par strumpor på köpet. Det är sköna strumpor.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.