Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ärkebiskopen och Nobelpristagaren Desmond Tutu på Bokmässan.

Kristian Wedel: Mina helikopteräventyr med Desmond Tutu

"Du måste skaffa en landningsplats och ett kapell inom tre timmar."

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Nobelpristagaren och ärkebiskopen Desmond Tutu besökte Bokmässan för några år sedan. Jag träffade honom aldrig, men det var nära.

Det var nära att Desmond Tutu träffade mig.

Jag var alltså under mässans första förmiddag på väg upp till GP:s monter med en groteskt tung kartong med böcker om ostindiefararen Götheborg när en mycket stockholmsk bokförläggare ringde och bad mig om hjälp med Tutu.

Som göteborgsk journalist förutsattes jag ha göteborgskt lokalsinne.

Problemet, sade förläggaren, var att förlaget måste ha ett kapell, en helikopter och en landningsplats nära mässan. Inom tre timmar. Det var värst med kapellet. Det var där han hoppades på min hjälp.

Och gärna en landningsplats, mitt i stan.

Komplikationen att kapellet i fråga låg i Stockholms skärgård medan Göteborg ligger vid västkusten hade inte observerats av Desmond Tutu eller hans medarbetare.

Saken var den, fortfor förläggaren, medan jag på mässtorget satte mig på lådan med ostindiska böcker och försökte liksom absorbera komplikationsgraden, att han några år tidigare hade arbetat med Desmond Tutu i Sydafrika. Desmond Tutu hade varit ytterst gästfri och förevisat sydafrikanska kyrkor. Den svenske bokförläggaren – en glad och framfusig man med fladdrande kavajer – hade då kontrat med att berätta om ett sällsamt bildskönt kapell i Stockholms skärgård. Till detta kapell, hade förläggaren lovat, skulle han föra biskopen i helikopter nästa gång denne besökte Sverige.

Bokförläggaren hade verkligen inte gjort sig några föreställningar om att Desmond Tutu skulle ha lagt denna inbjudan på minnet.

Men nu, många år senare, skulle Desmond Tutu besöka Bokmässan i Göteborg, som hedersgäst.

Jag satt på kartongen med ostindiska böcker. Lådan vägde 25 kilo och jag började långsamt förstå uppdragets delikata beskaffenhet.

Desmond Tutu hade fryntligt meddelat bokförläggaren att de nu kunde åka till det där kapellet.

Komplikationen att kapellet i fråga låg i Stockholms skärgård medan Göteborg ligger vid västkusten hade inte observerats av Desmond Tutu eller hans medarbetare. Man får hålla god min, tyckte förläggaren, och sade ingenting om skillnaden mellan Österjö och Västerhav.

– Du måste fixa ett kapell senast klockan ett i dag, sade bokförläggaren.

Jag hade sålunda tre timmar på mig att skaffa fram en ekvivalent till det vackra kapellet i Stockholm.

Därtill måste det gå att landa.

Jag ringde en före helikopterflygare från Säve. Jag ringde alla. Jag satt på lådan med böcker och ringde mitt på mässtorget. Förmiddagen gick.

Jag fann Hållö.

Det var knepigare att hitta en landningsplats nära mässan.

Jag lämnade min låda. Den var för tung för att stjäla. Jag gick ut på Korsvägen och lånade en kollegas cykel. Efter en stund hittade jag en fin gräsplätt bortanför Delsjögrillen. Jag återvände till mässan, bar de ostindiska böckerna de sista femtio meterna och när jag var nästan framme blev jag passerad av Desmond Tutu med entourage.

Tio minuter senare ringde bokförläggaren och sade att Desmond Tutu hade blivit förkyld. Det går inte att åka helikopter med snuva.

I stället ville ärkebiskopen åka taxi till den svenska skärgården, men endast om det vore möjligt att komma fram på sisådär tjugo minuter från Hotell Gothia.

Förläggaren satt nu i taxin och bad mig strängt att driva upp skärgård inom tjugo minuters avstånd.

Telefonen överräcktes till taxichauffören som var ny på jobbet. Jag manade denne att köra Desmond Tutu till Saltholmen.

På eftermiddagen sålde jag en (1) av 25 ostindiska böcker och bar sedan tillbaka lådan med 24 böcker till GP.

Dagen därpå ringde jag förläggaren. Han sade att allt hade varit fantastiskt bra och att alla hade varit mycket tacksamma för mina tjänster.

Taxin hade utan mankemang rullat till Saltholmen – visserligen utan Desmond Tutu, som inte kände sig helt kry, men inom tids- och budgetramarna.

Någon trodde att ärkebiskopen i stället eventuellt hade knallat bort till Delsjögrillen. Allt var mycket oklart. Alla var mycket glada.

Sedan dess har Desmond Tutu inte träffat mig.